Tillsammans kan vi förbli ensamma - tankar om digitala medier

Igår fick jag förmånen att lyssna på ett tal av Astrid Seeberger - njurläkare och författare till boken ’Den skamlösa nyfikenheten’ - om det goda samtalet och dess oersättliga vikt i mötet mellan vårdgivare och patienter. Detta går uppenbarligen att generalisera även till resten av mänskliga relationer. Hon citerade sin morfar som en gång hade sagt att mötet mellan människor borde präglas av skamlös nyfikenhet, där lyssnaren varken skäms för att vilja veta eller för det som han får veta genom samtalet. Att bli lyssnad på med nyfikenhet, utan att bli dömd är en av de viktigaste mänskliga behoven.

Under talet nuddade Astrid Seeberger även vid ett ämne som jag tidigare skrivit om, nämligen hur digitala medier och smarta telefoner påverkar mänskliga relationer och att detta konkret kan illustreras genom att så kallade spegelneuroner inte aktiveras vid kommunikation via internet/SMS/sociala medier.  Spegelneuroner är en viss typ av hjärnceller som upptäcktes 1992, som spelar en grundläggande roll i förekomsten av vår empatiska förmåga – vår förmåga att känna in och förstå varandra. Dessa spegelneuroner i både vår rörelse- och förnimmelsecenter i hjärnan aktiveras nämligen när vi ser en annan människa röra på sig, utsättas för smärta eller bli berörd till den graden att vi upplever det som skönt att se en annan person bli smekt – nästan som att vi själva blir smekta på samma sätt. Men dessa neuroner aktiveras alltså inte vid kontakter via digitala medier, där vi inte möter den andra personen ansikte mot ansikte. Alltså möjliggör inte dessa medier det viktiga, äkta mötet människor emellan.

Här får Astrid Seeberger medhåll av en Amerikansk psykologiforskare, Sherry Turkle, som nyligen har skrivit boken ’Alone together’. Enligt henne förhindrar dagens digitala uppkoplingsmöjligheter oss från att verkligen möta varandra, lyssna på varandra och förstå. Medan vi tror att vi är kopplade till en stor grupp människor, är de kontakter och kommunikationer som oftast meddelas genom digitala medier väldigt ytliga, och personligheterna som presenteras har finputsats genom möjligheten för redigering och eftertanke samt kraven för snabba, korta utlägg. Det finns inget dåligt i sig i att kunna koppla till varandra på ett enkelt sätt, och visserligen kan en varm, känslomässig SMS väcka starka känslor av omtanke och samhörighet, men det är när denna form av samvaro börjar ersätta det äkta mötet människor emellan som problemen uppstår. Genom ständig flykt till uppkoppling och ytlig samvaro håller vi nämligen på att tappa vår förmåga att vara ensamma, att blicka inåt och lära att känna oss själva. Därmed förlorar vi även förmågan att möta varandra på ett ärligt sätt, och se varandra så som vi egentligen är i stället för det vi väljer att presentera av oss själva genom digitala medier.

Du kan läsa och lyssna mer om dessa två inspirerande kvinnor här:

http://www.dn.se/insidan/insidan-hem/det-goda-samtalet-ar-basta-medicinen

http://www.ted.com/talks/sherry_turkle_alone_together.html