Mänsklig hållbarhet - mitt lilla bidrag: december 2012

fredag 28 december 2012

Nolltolerans mot reklam!

Jag fick precis reda på att man sedan 2006 infört nolltolerans mot gatureklam i staden Sao Paolo, Brasilien. Se här en film som visar skillnaderna före och efter:

http://www.youtube.com/watch?v=Vta6Cn_dLTE

En forskare från 'Worldwatch Institute' motiverar lagen på följande vis: "Det är inte bara så att växthusgaser orsakar klimatförändringar - det är vår konsumptionslivstil som orsakar växthusgaserna som orsakar klimatförändringar. Det är inte förrän vi lyckas göra slut på konsumerismen och den skenande annonseringen som driver den, som vi kommer att kunna lösa klimatkrisen." Läs hela artikeln här: http://www.worldwatch.org/node/5338

När ska vi införa en liknande lag i Stockholm, undrar jag.

Hurdan vill du att dina barns jul ska vara?

Jag kände mig tvungen att översätta den följande berättelsen från den Finska dagstidningen, ‘Helsingin Sanomat’, där det hade samlats några stycken från jultomtar som besökt ett antal olika familjer under flera års tid:

“Skillnaderna mellan de olika familjerna är otroliga. Hos några familjer har jag delat ut ett par säckar fulla med presenter och en förälder har hjälp till att dela ut ett par till säckar. Ändå har hälften av presenterna fortfarande lämnats utanför dörren. Det har funnits så jävla mycket presenter, att det skulle ha tagit 35-40 minuter att dela ut alla. Ungarna river upp paket efter paket, och kan inte ens riktigt uppfatta vad det är de har fått. Ofta märker man att även föräldrarna glor med öppen mun, och häpnas åt att barnen inte är i sjunde himlen trots att de har fått varenda sak som de fått för sig att önska under det gångna året. Föräldrarna, som vid det läget tömt sina plånböcker och klätt på sig finkläderna är besvikna, barnen vet inte riktigt vad de ska göra mitt i sakbergen, och plötsligt surnar hela grejen på något uderligt sätt. Sen finns det andra familjer där alla presenter får plats i en ICA-kasse. Om en av de få presenterna träffar rätt, är ungarna eld och lågor och föräldrarna är nästan rörda i tårar.”

Jag vill att min och mina barns jul ska vara som den sistnämnda.

torsdag 27 december 2012

Den som lever hållbart är lyckligare

Hållbar utveckling och ekologiska, icke-materialistiska levnadsvanor å ena sidan, och välbefinnande samt den individuella rätten till självförverkligande å den andra ställs ofta emot varandra, som att de ena målsättningarna utesluter de andra. Att begränsa ens konsumption, ens materiella tillgångar samt rätten till obegränsad resursförbrukning ses av många som en direkt hot mot den individuella friheten och lyckan. Men ack så fel har de som tror detta. I alla fall om man ska tro ny forskning i ämnerna välmående, lycka och ekologisk hållbarhet. För om man tittar närmare, vad är det för slags målsättningar som uttrycks och stärks av ökad konsumption och materiella tillgångar? Är det de inre målsättningarna - de som karaktäriseras av personlig utveckling/självacceptans, nära vänskaps- och familjerelationer, och en känsla av gemenskap? Eller är det möjligen hellre de yttre målsättningarna som uttrycks och stärks – de som karaktäriseras av ekonomisk framgång, ‘image’ och popularitet/status? Det rätta svaret är nog inte svårt att gissa sig till.

Och nog är det lätt att gissa vilka sorts målsättningar som bidrar till personlig välmående; att vara styrd utifrån de inre målsättningarna i stället för de yttre bidrar till ökad lycka och hälsa. Nog är det ganska självklart även utan forskning, men för den som tvivlar finns en hel del forskning som visar att de som styrs av yttre målsättningar även tar mindre hänsyn till andra levande varelser, ägnar sig åt färre ekologiskt hållbara beteenden samt är mer motiverade av girighet än de som styrs av inre målsättningar. Åtminstone för mig ter sig dessa slutsatser ganska självklara – alltså att de inre målsättningarna som bidrar till mer ekologiskt hållbara beteenden även bidrar till ökad lycka och hälsa. Men varför finns det ändå så många som verkar styras av tron att deras lycka till högsta grad är beroende av materiella tillgångar och av att inte behöva begränsa sin konsumption och resursförbrukning? Dessa argument kanske inte verkar tillräckligt starka? Det kanske behövs mer forskning, fler förebilder?

Jag håller på att gräva fram mer exempel på hur det psykiska/själsliga välmåendet och ekologisk hållbarhet hänger ihop, i förberedelse inför en föreläsning i ämnet. Även om det för min egen del känns självklart, så har jag insett att det finns många andra som behöver fler och starkare argument innan de är beredda att köpa det hela.

En bra sammanställning av forskning i ämnet är följande: Tim Kassler (2009) psychological need satisfaction, personal well-being and ecological sustainability. Ecopsychology, vol. 1, pp: 175-180

måndag 10 december 2012

En hyllning till Hanoi

Jag är nyss hemkommen från Vitenam och resan var lyckad – oväntad lyckad faktiskt. Jag har äntligen fått chansen att verkställa en arbetsmässig dröm som jag velat göra sedan 2005, då jag först började med folkhälsoprojekt där. Nu har jag nämligen utbildat färdigt 10 psykologer och traditionella Vietnamesiska medicinare (deras traditionella medicin är väldigt snarlik den Kinesiska), i att använda sig av meditation och yoga för att behandla patienter med depression inom primärvården. Om allt går som planerat kommer vi att utvärdera denna typ av behandling kliniskt i början av nästa år. Det finns dock alltid väldigt stora ’om’ i dessa lägen, men nu har jag i alla fall delat med mig av mina kunskaper, och de som gått utbildningen kommer förhoppningsvis i alla fall ha någon nytta av det de lärt sig.

På ett sätt är det ju faktiskt något ironiskt att jag, en västerlänning, åker till Vietnam och lär folk där att använda sig av en kunskap som faktiskt har sitt ursprung i deras egen kultur. Det är dock framförallt just inom psykiatrin som den Vietnamesiska sjukvården har en väldigt biologiskt orienterad sjukdomssyn, där enbart allvarliga mentala sjukdomar behandlas, och då för det mesta enbart inom psykiatriska sjukhus och med psykofarmaka. Denna tradition har de förstås tagit till sig från den västerländska ”avancerade” kunskapen inom biomedicin – den traditionella Vietnamesiska medicinen får till exempel inte användas för att behandla personer med allvarligare depressioner. Jag ser det alltså delvis som mitt ansvar som västerlänning att ’ge tillbaka’ kunskapen som funnits i Vietnam i olika former sedan länge, men nu ompaketerad som en psykologisk behandlingsmetod, med tillhörande vetenskaplig evidens om effektivitet mot depression.

Jag ser även att nu, då jag äntligen kunnat verkställa mina arbetsmässiga drömmar i Vietnam, så har min känslomässiga förhållning till landet blivit mycket varmare. Visserligen har jag alltid tyckt om landet, men särskilt huvudstaden Hanoi har alltid tidigare också under ytan varit något förknippad med känslor av ”måsten” och en vag frustration över att inte riktigt få chansen att göra det jag verkligen vill inom mina projekt där. Men nu är alltså den känslan helt borta, och jag har verkligen lärt mig att älska denna stad som har varit ett slags ’andra hem’ i sju år. Lustigt nog händer detta först när jag egentligen annars känner mig färdig med att arbeta med projekt utomlands, utan hellre skulle stanna i hemlandet i min nuvarande livssituation med två små barn. Ändå känner jag en stark vilja att bejaka denna möjlighet att göra det jag länge velat, även om möjligheten väl kom först efter att jag släppt taget och slutat aktivt försöka få det att hända.

Nedan finns lite bilder på vissa saker som jag särskilt älskar med Hanoi.