Nolltolerans mot reklam!

Jag fick precis reda på att man sedan 2006 infört nolltolerans mot gatureklam i staden Sao Paolo, Brasilien. Se här en film som visar skillnaderna före och efter:

http://www.youtube.com/watch?v=Vta6Cn_dLTE

En forskare från 'Worldwatch Institute' motiverar lagen på följande vis: "Det är inte bara så att växthusgaser orsakar klimatförändringar - det är vår konsumptionslivstil som orsakar växthusgaserna som orsakar klimatförändringar. Det är inte förrän vi lyckas göra slut på konsumerismen och den skenande annonseringen som driver den, som vi kommer att kunna lösa klimatkrisen." Läs hela artikeln här: http://www.worldwatch.org/node/5338

När ska vi införa en liknande lag i Stockholm, undrar jag.

Hurdan vill du att dina barns jul ska vara?

Jag kände mig tvungen att översätta den följande berättelsen från den Finska dagstidningen, ‘Helsingin Sanomat’, där det hade samlats några stycken från jultomtar som besökt ett antal olika familjer under flera års tid:

“Skillnaderna mellan de olika familjerna är otroliga. Hos några familjer har jag delat ut ett par säckar fulla med presenter och en förälder har hjälp till att dela ut ett par till säckar. Ändå har hälften av presenterna fortfarande lämnats utanför dörren. Det har funnits så jävla mycket presenter, att det skulle ha tagit 35-40 minuter att dela ut alla. Ungarna river upp paket efter paket, och kan inte ens riktigt uppfatta vad det är de har fått. Ofta märker man att även föräldrarna glor med öppen mun, och häpnas åt att barnen inte är i sjunde himlen trots att de har fått varenda sak som de fått för sig att önska under det gångna året. Föräldrarna, som vid det läget tömt sina plånböcker och klätt på sig finkläderna är besvikna, barnen vet inte riktigt vad de ska göra mitt i sakbergen, och plötsligt surnar hela grejen på något uderligt sätt. Sen finns det andra familjer där alla presenter får plats i en ICA-kasse. Om en av de få presenterna träffar rätt, är ungarna eld och lågor och föräldrarna är nästan rörda i tårar.”

Jag vill att min och mina barns jul ska vara som den sistnämnda.

Den som lever hållbart är lyckligare

Hållbar utveckling och ekologiska, icke-materialistiska levnadsvanor å ena sidan, och välbefinnande samt den individuella rätten till självförverkligande å den andra ställs ofta emot varandra, som att de ena målsättningarna utesluter de andra. Att begränsa ens konsumption, ens materiella tillgångar samt rätten till obegränsad resursförbrukning ses av många som en direkt hot mot den individuella friheten och lyckan. Men ack så fel har de som tror detta. I alla fall om man ska tro ny forskning i ämnerna välmående, lycka och ekologisk hållbarhet. För om man tittar närmare, vad är det för slags målsättningar som uttrycks och stärks av ökad konsumption och materiella tillgångar? Är det de inre målsättningarna - de som karaktäriseras av personlig utveckling/självacceptans, nära vänskaps- och familjerelationer, och en känsla av gemenskap? Eller är det möjligen hellre de yttre målsättningarna som uttrycks och stärks – de som karaktäriseras av ekonomisk framgång, ‘image’ och popularitet/status? Det rätta svaret är nog inte svårt att gissa sig till.

Och nog är det lätt att gissa vilka sorts målsättningar som bidrar till personlig välmående; att vara styrd utifrån de inre målsättningarna i stället för de yttre bidrar till ökad lycka och hälsa. Nog är det ganska självklart även utan forskning, men för den som tvivlar finns en hel del forskning som visar att de som styrs av yttre målsättningar även tar mindre hänsyn till andra levande varelser, ägnar sig åt färre ekologiskt hållbara beteenden samt är mer motiverade av girighet än de som styrs av inre målsättningar. Åtminstone för mig ter sig dessa slutsatser ganska självklara – alltså att de inre målsättningarna som bidrar till mer ekologiskt hållbara beteenden även bidrar till ökad lycka och hälsa. Men varför finns det ändå så många som verkar styras av tron att deras lycka till högsta grad är beroende av materiella tillgångar och av att inte behöva begränsa sin konsumption och resursförbrukning? Dessa argument kanske inte verkar tillräckligt starka? Det kanske behövs mer forskning, fler förebilder?

Jag håller på att gräva fram mer exempel på hur det psykiska/själsliga välmåendet och ekologisk hållbarhet hänger ihop, i förberedelse inför en föreläsning i ämnet. Även om det för min egen del känns självklart, så har jag insett att det finns många andra som behöver fler och starkare argument innan de är beredda att köpa det hela.

En bra sammanställning av forskning i ämnet är följande: Tim Kassler (2009) psychological need satisfaction, personal well-being and ecological sustainability. Ecopsychology, vol. 1, pp: 175-180

En hyllning till Hanoi

Jag är nyss hemkommen från Vitenam och resan var lyckad – oväntad lyckad faktiskt. Jag har äntligen fått chansen att verkställa en arbetsmässig dröm som jag velat göra sedan 2005, då jag först började med folkhälsoprojekt där. Nu har jag nämligen utbildat färdigt 10 psykologer och traditionella Vietnamesiska medicinare (deras traditionella medicin är väldigt snarlik den Kinesiska), i att använda sig av meditation och yoga för att behandla patienter med depression inom primärvården. Om allt går som planerat kommer vi att utvärdera denna typ av behandling kliniskt i början av nästa år. Det finns dock alltid väldigt stora ’om’ i dessa lägen, men nu har jag i alla fall delat med mig av mina kunskaper, och de som gått utbildningen kommer förhoppningsvis i alla fall ha någon nytta av det de lärt sig.

På ett sätt är det ju faktiskt något ironiskt att jag, en västerlänning, åker till Vietnam och lär folk där att använda sig av en kunskap som faktiskt har sitt ursprung i deras egen kultur. Det är dock framförallt just inom psykiatrin som den Vietnamesiska sjukvården har en väldigt biologiskt orienterad sjukdomssyn, där enbart allvarliga mentala sjukdomar behandlas, och då för det mesta enbart inom psykiatriska sjukhus och med psykofarmaka. Denna tradition har de förstås tagit till sig från den västerländska ”avancerade” kunskapen inom biomedicin – den traditionella Vietnamesiska medicinen får till exempel inte användas för att behandla personer med allvarligare depressioner. Jag ser det alltså delvis som mitt ansvar som västerlänning att ’ge tillbaka’ kunskapen som funnits i Vietnam i olika former sedan länge, men nu ompaketerad som en psykologisk behandlingsmetod, med tillhörande vetenskaplig evidens om effektivitet mot depression.

Jag ser även att nu, då jag äntligen kunnat verkställa mina arbetsmässiga drömmar i Vietnam, så har min känslomässiga förhållning till landet blivit mycket varmare. Visserligen har jag alltid tyckt om landet, men särskilt huvudstaden Hanoi har alltid tidigare också under ytan varit något förknippad med känslor av ”måsten” och en vag frustration över att inte riktigt få chansen att göra det jag verkligen vill inom mina projekt där. Men nu är alltså den känslan helt borta, och jag har verkligen lärt mig att älska denna stad som har varit ett slags ’andra hem’ i sju år. Lustigt nog händer detta först när jag egentligen annars känner mig färdig med att arbeta med projekt utomlands, utan hellre skulle stanna i hemlandet i min nuvarande livssituation med två små barn. Ändå känner jag en stark vilja att bejaka denna möjlighet att göra det jag länge velat, även om möjligheten väl kom först efter att jag släppt taget och slutat aktivt försöka få det att hända. 

Nedan finns lite bilder på vissa saker som jag särskilt älskar med Hanoi.

Allt som sker mitt i trafikens vimmel...

..till exempel kan man köpa en fågel på gatan på väg till jobbet..

...eller klippa sig.

Järnvägen mitt genom staden - vadå bullerskydd?

...

De fina, pompösa byggnaderna...

...

...

Förmodligen helt oplanerat, men väldigt fint

Den godaste maten lagas och handlas på gatan

...

Postrar med propagandaformatet fortfarande i flitigt bruk...

...till exempel uppmaningen att strikt följa trafikreglerna

De lugna oaserna mitt i den bullriga staden...

...

Vem är vinnaren, egentligen?

Jag var hemma hos en vän igår och kvällen slutade i att vi såg på filmen ’Mamma Mia’, som jag inte tidigare sett. Den är en av min väns favoriter, så hon ville absolut att jag skulle se den. För de som inte vet, är den en kärlekshistoria där en stor del av de mest kända ABBA-låtarna är skickligt inbakade i historien – något klyschig, men likaså sevärd som underhållning. Mot slutet, då Dolly sjunger ”the winner takes it all” till sin för-länge-sedan-förlorad-men-återfunnen-älskare, blev vi nog alla lite tårögda. Vi kunde alla känna igen oss i den något bittra, vemodiga känslan av att ”vinnaren tar allt, och förloraren får sitta bredvid och iaktta, accepterandes sitt öde”:

I don't wanna talk about things we've gone through,
Though it's hurting me, now it's history.
I've played all my cards and that's what you've done too,
Nothing more to say, no more ace to play.

The winner takes it all,The loser standing small 
beside the victory, that's her destiny.

I was in your arms thinking I belonged there,
I figured it made sense, building me a fence,
Building me a home, thinking I'd be strong there,
But I was a fool, playing by the rules.
The gods may throw a dice, their minds as cold as ice, 
And someone way down here loses someone dear.
The winner takes it all, the loser has to fall,
It's simple and it's plain, why should I complain

o.s.v…

ABBA vinner, 1974

Men efteråt började jag tänka: Vem är det som är vinnaren, egentligen? Eller är det kanske hellre just så, att vi alla till någon grad även kan känna igen oss i rollen som förloraren. Tar ’vinnaren’ verkligen ’allt’? Eller är detta bara ett onödigt svart-och-vitt, självförgörande sätt att se på världen, på andra. Den som jag själv ser som ’vinnaren’ i något avseende kanske också har en annan person, som hen i sin tur ser som vinnaren? Och kanske är det till och med så, att även om jag ibland känner som att jag är förloraren, finns det någon annan som ser just mig som vinnaren i något avseende?

Jag tror faktiskt inte att vinnaren egentligen ’tar allt’, utan att känslan av att vara förloraren är en allmän mänsklig upplevelse, som vi alla, åtminstone ibland delar på.  

Cykelmotgångar och -medgångar

Andra dagen i Hanoi. Jag sitter på jobbet och har funnit min plats här igen. Igår var orienteringsdagen - det verkar alltid behövas en sådan då jag kommer hit. Jag hade som vanligt en färdig plan: Jag skulle gå upp på morgonen, gå ner till gatan, köpa en bánh mì (namnet kommer från den Franska kolonialtiden, från det franska ordet 'Pain-demi', och betecknar en minibaguette med fyllning, i mitt fall ägg, gurka, koriander och chilisås), gå till det närmaste fiket och dricka en cà phê sữa đá (iskaffe med mjölk), och dra iväg till ett jobbmöte med cykeln som jag hade lovats få låna från gästhemmet där jag bor. 

Men icke. Brödet åt jag visserligen, men sedan började det spöregna. Jag hade glömt hur fort regnvädret uppstår här, helt utan förvarning, och hade missat att utrusta mig med regnkappa – jag gick alltså tillbaka till gästhemmet och hämtade en. Sedan gick jag till gatuhörnan där det förut fanns ett trevligt hål-i-väggen-fik, och tänkte ta mig en snabb morgonfika. Efter att ha traskat dit genom vattenpölarna och fått byxbenen dyngsura, insåg jag att fiket som fanns där för tre år sedan inte längre finns kvar. Jaha, då bestämde jag mig för att cykla iväg till mitt möte och ta en kaffe på vägen...trodde jag. Jag begav mig i regnet med cykeln som jag fick låna. Den var en mountaincykel som fastnat på låg växel, så jag tog mig fram väldigt långsamt fastän jag trampade som en galning och vattnet plaskade - usch, men jag behövde ju hinna till mötet, så jag tänkte att jag får skaffa en annan cykel sedan. Efter att ha kommit fram ungefär 2 kilometer, försökte jag byta till högre växel, men då hoppade cykeln till den allra lägsta. Det var då alldeles omöjligt att ta sig fram med den, och jag bestämde, uppgiven, att jag nog måste gå tillbaka med cykeln till gästhemmet, flytta på mitt möte, och åka in till stan och hyra en ordentlig, gammal rostig cykel utan växlar och nöja mig med att börja jobba först på eftermiddagen.

Att cykla är ett utomordentligt sätt at ta sig fram i denna vackra, folkrika stad. Trafiken består mest av mopeder, men även antalet bilar har ökat stadigt under de senaste åren. Min före-detta handledare har berättat att då han först kom hit 1997, så fanns det bara cyklar - utvecklingen sker fort här, åt alla håll: För några år sedan skrattade alla åt mig då jag valde att cykla i stället för att köra moped - det är ju bara de fattiga som cyklar. Men nu har vissa börjat inse, att det även kan vara bra att cykla. Jag fick till och med höra denna gång, att det nu kan uppfattas som coolt att cykla. 

Trafiken i Hanoi - i brist på egna bilder lägger jag upp andras..

När jag cyklar runt i denna stad, bland trafiken som av en utomstående nog inte kan te sig som något annat än galen, häpnas jag alltid av den otroliga harmonin, det skickliga samspelet och tilliten på andra medtrafikanter som gör att trafiken ändå fungerar, fastän det verkar som att inga officiella regler efterföljs. Cykelvägar finns det inte någon fråga om, så jag cyklar mitt bland tusentals och åter tusentals mopeder, som under rusningstrafiken även spiller ut över trottoarerna, samt bilar, bussar och gatuförsäljare. Som fotgängare, om man vill korsa gatan, har man inget annat val än att börja gå mitt i det ständiga trafikflödet, och lita på att andra väjer, gör plats. Det är som att i brist på regler och tillsyn ökar den mänskliga förmågan till samarbete och ömsesidig tillit och hänsyn - av ren nödvändighet. Jag tänker mig att detta nog gäller det mesta i livet, och funderar över var den gyllene gränsen går, där regler, tillsyn och trygghet egentligen börjar motarbeta oss i stället för att skydda och hjälpa  (Jag vill dock inte på något sätt idealisera trafiksituationen här).

Välfärd utan tillväxt – så skapar vi ett hållbart samhälle

Jag hade nog inte kunnat hitta en bättre bok som på ett mer övertygande, och fakta-baserat sätt beskriver allt det jag försöker förmedla med denna blogg, än Tim Jacksons bok med den ovannämnda titeln. Alltså tänkte jag att en boksammanfattning var på sin plats här. Tim Jackson är inte vilken som helst konspirationsteoretiker, utan en framgångsrik professor i ekologisk ekonomi som sitter i den brittiska regeringens hållbarhetskommission – alltså en rätt så trovärdig och inflytelserik snubbe. Jag hoppas verkligen att hans idéer slår igenom i stor skala.

Grundtesen i boken är att den rådande kapitalistiska marknadsekonomin som framför allt är beroende av ekonomisk tillväxt är ohållbar både ur en ekologisk samt mänsklig synpunkt och att ett alternativ är både möjligt och nödvändigt. Det mest ironiska med dagens samhälle är att den är beroende och drivs av krafter som inte enbart försummar miljömässig hållbarhet, utan även är kontraproduktiva ur ett mänskligt välfärds- och blomstringssynpunkt. Utöver detta, är den tillväxt-drivna ekonomin inte heller hållbar i längden från en rent ekonomisk synpunkt – jordens resurser tar helt enkelt slut någon gång!

En vanlig argumentation för hur vi skulle kunna komma undan den begränsade tillgängligheten av resurser och ökande ekologiska påverkan av fortsatt ekonomiskt tillväxt är idéen av ”frikoppling” – att teknologisk effektivisering av produktionen skulle kunna utvecklas i snabbare takt än vad själva produktionen gör, och på så sätt minska resursberoendet och miljöpåverkan av den ständigt ökande konsumtionen. Tim Jackson behandlar dock denna myt av frikoppling på djupet, och argumenterar emot att den någonsin skulle vara möjlig given den enorma effektiviseringen som då skulle behövas – en effektiviseringsfart som aldrig tidigare bevittnats under mänsklighetens historia, och som endast skulle kunna hända om det skedde en ren teknologisk mirakel.

Utöver de självklara ekologiska argumenten, är argumenten mot ett ständigt behov av ekonomisk tillväxt att många mätningar faktiskt visar att om BNP överskrider 15 000 USD/person/år bidrar den inte längre till utökade mänskliga möjligheter för välfärd och blomstring: bland annat mått av livslängden, lyckan och barnadödligheten har nämligen inte förbättras något mer med en ökad ekonomisk tillväxt utöver denna. Den sociala delaktigheten och möjligheterna till deltagande i samhällslivet i vissa fall till och med motarbetas av högre ekonomisk tillväxt, bland annat på grund av ökade inkomstklyftor och sammanbrutna lokala gemenskap. Utöver detta, står materialistiska värden som popularitet, image och ekonomisk framgång i direkt psykologisk motsats till värden som självacceptans, tillhörighet och en känsla av gemenskap i samhället. Det är de senare som bidrar till vårt välmående, och som är välfärdens beståndsdelar.

Alltså finns det omfattande bevis för att en tillväxtbaserad ekonomi vare sig bidrar till ett hållbart eller välmående samhälle. En hållbar ekonomi borde hellre fokusera på investeringar i till exempel energieffektiva byggnader, elnät, förnybar energi och kollektivtrafik, också för att dessa sektorer har en hög arbetsintensitet och anställer därmed många. En ny ’tillväxtmotor’ skulle alltså, i stället för att drivas av en allt större resurskonsumtion, bygga på utsläppsfria källor och försäljning av icke-materiella tjänster. Produktionen av icke-materiella tjänster (till exempel återvinning, återanvändning, och uthyrning, samt kultur, yogalektioner, hårfrisering, trädgårdstjänster osv.) är dessutom arbetstillfällen som ger människor en chans att delta meningsfullt i samhället och därmed bidrar avsevärt till ökad välfärd. 

Trohet stärker par (inte otrohet för guds skull!)

Jag känner mig väldigt provocerad av måndagens artikel i Svenska Dagbladets idagserie: ”Otrohet kan stärka par” http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/sex-och-relationer/otrohet-kan-starka-par_7621348.svd. Speciellt förbluffad känner jag mig över Catherine Hakim's förslag att det skulle vara OK att vara otrogen, om man bara lyckas hålla det hemligt. Är det verkligen det man vill ha mellan en och ens livspartner - en stor hemlighet som gör att man i smyg tappar respekten för denna? För det skulle jag vilja påstå är vad som väldigt lätt kan hända om man är otrogen i smyg – att den som bedrar känner sig elak inombords, och den bedragna i bedragarens ögon blir den löjliga, blåögda som litar på en fastän man egentligen gör allt detta hemska bakom dess rygg. 

Jag tycker absolut att det är bra att diskutera allt detta mer öppet, att det faktiskt kan vara utmanande att vara trogen i en lång relation, att många faktiskt attraheras av andra och ibland gärna vill ha lite mer spänning som kontrast till det vardagliga. Emellertid är jag övertygad om att det är mycket mer gynnsamt för var och ens personliga utveckling och välmående i en parrelation att just se det som en utmaning att acceptera dessa känslor utan att behöva ge uttryck för dom. Man kan säkerligen även lära sig mycket om sig själv genom att utforska känslorna vidare, om man känner sig attraherad av en annan person: Varför är jag attraherad till denna andra person? Finns det några attribut som den personen har som jag själv önskar att jag hade? Som jag önskar att min partner hade? Hur kan jag jobba vidare med detta? Kan jag ta upp detta med min partner? Kan jag börja utveckla vissa sidor som jag saknar hos mig själv? Finns det vissa sidor i min parrelation som jag bör arbeta med? Till viss del tycker jag att en parrelation borde ses som just detta – en utmärkt arena för bägge parterna att utvecklas och upptäcka sina svagheter genom gemenskapen och dess motgångar.

Jag menar inte att detta alltid skulle vara lätt, och det är nog rätt så omöjligt att en lång relation inte skulle drabbas av vissa större svackor. I slutändan är jag dock övertygad om att det är mycket mer givande att öva på att leva upp till ens mer grundläggande värderingar (här kommer mitt ledord igen), och att lyckas med detta trots svårigheter, än att ge efter för ens känslor som att det var känslorna som styrde oss, i stället för att vi själva medvetet skulle kunna styra oss själva. I största allmänhet tror jag att det är viktigt att vi lär oss mer att lyssna på våra känslor, blicka inåt och förstå varför vi har känslorna och agera konstruktivt därefter, i stället för att ge efter för varenda begär som vi har.

Jag hoppas verkligen att SvD lyckas balansera denna usla artikel med en annan som tar upp de motsatta argumenten.     

Hur kan vi bättre ta hand om våra barn?

Det skrivs om i dagspressen titt som tätt att barn mår dåligt idag – mobbning ökar, BUP-besöken blir fler, ångesten, stressen, koncentrationssvårigheterna besvärar fler. Det krossar mitt hjärta att läsa allt detta, och att veta att jag som förälder inte har ett val – en dag kommer mina kära småttingar slussas ut till samhället, till skolan, där de kommer att utsättas för världens grymhet. Det skär nog i hjärtat extra mycket då vi vet att barnen själva är oskyldiga för allt detta, men ändå får uppleva så mycket svårigheter – att även de barn som agerar ut sin egen ilska på andra är i grunden oskyldiga, och lider. Det enda jag kan hoppas på är att jag på bästa sätt kan möjliggöra att mina barn växer upp med en stark självkänsla, en tilltro till sig själva och sin egen förmåga, och att de inte blir förkrossade om de råkar uppleva mobbning eller andra former av stress och motgång.

Men jag läser även andra saker som ger hopp om en ljusare framtid för våra barn. Bland annat läste jag nyligen Dalai Lama’s senaste bok ”Beyond Religion: Ethics for a whole world”, där han syftar till att lägga upp ett etiskt ramverk som kan tas till av alla, oavsett om de är troende eller ateister. Han bygger detta på sin egen kunskap inom buddhismen, sina breda erfarenheter av att ha rest runt världen och bekantat sig med andra religioner, och sitt täta samarbete med flertalet vetenskapsmän i syfte att få en vetenskaplig, objektiv, sekulär förståelse för effektiviteten av de metoder som man använder sig av inom buddhismen för att träna sinnet och hjärtat. Han nuddar också vid ämnets relevans för skolan på ett sätt som för mig var en ögonöppnare, och till viss del möjligen förklarar varför barn mår sämre och sämre. Förr i tiden, när religionen hade en betydelsefull roll i samhället, behövde man inte lära ut etik och moral i skolan, utan man kunde räkna med att barn fick sin etiska fostran utanför skolan, genom det religiösa samfundet och samhället i stort. Nuförtiden, i en allt mer sekulariserad värld, finns det däremot ingen tydlig, omfattande etisk ramverk som vi alla förhåller oss till och lär ut till våra barn, utan det är upp till var och en som förälder att göra det på sitt eget sätt. Emellertid, eftersom vi nuförtiden är mer drivna av ekonomiska och materialistiska värden, blir de etiska värdena lidande. Dalai Lama föreslår att skolan nu skulle kunna ta ett större ansvar för barnens etiska uppfostran, och att detta skulle kunna göras enligt hans föreslagna ramverk för en sekulär etik.

Det andra positiva är att jag nyligen lärde mig om ett projekt i kommunala skolor i Oakland, Kalifornien, som i 2010 klassades som staden med 5:e mest våldsamma brått per invånare i USA. Där gjorde man just det som Dalai Lama föreslår - lärde ut verktyg baserade på medveten närvaro (mindfulness) till barn för att de bättre skulle kunna hantera sina svåra känslor, och agera på ett etiskt, konstruktivt sätt inför vardagliga, svåra situationer. Barn har mycket lättare att ta till sig dessa nya kunskaper än vad vuxna har, då de ännu inte blivit så djupt betingade av samhället. Det enda man behövde göra var att lära ut övningarna under sammanlagt 4 timmar under en period av sex veckor, så såg man de stora effekterna som visas i figuren nedan.  

Men det som mest berörde mig var följande utsagor av barn som varit med i projektet.

“Jag känner som att jag har moden att göra vad som helst nu.” elev från 1:a klass

“Jag tycker om mindfulness, eftersom det hjälper mig att må bättre, och lär mig att fokusera.” elev från 4:e klass

“Jag satt på en fest med min vän. Två killar kom fram till oss och sade att de vill slåss. Min vän hade en pistol och han var färdig att använda den. Vet du vad jag gjorde? Jag sitter på festen och gör en kroppskanning (en mindfulnessövning). Ja, verkligen, en kroppskanning. Jag andades. Sen tog jag min väns pistol och gick därifrån.” Amar, gymnasie-elev

Möjligen finns det alltså verktyg som vi kan ta till, för att undvika att se mer av följande sorts rubriker i dagspressen framöver: http://www.dn.se/nyheter/sverige/manga-barn-vill-inte-leva-vidare

The Guest House

Joseph Domareki, oil painting

This being human is a guest house

Every morning a new arrival

A joy, a depression, a meanness,

some momentary awareness comes

as an unexpected visitor

Welcome and entertain them all!

Even if they are a crowd of sorrows,

who violently sweep your house

empty of its furniture

Still, treat each guest honorably

He may be clearing you out for some new delight

The dark thought, the shame, the malice

meet them all at the door, laughing

and invite them in

Be greatful for whoever comes

because each has been sent

as a guide from beyond

- Rumi, 11th century

Fire

What makes a fire burn

Kirstin Ilse - fire on silk

is space between the logs,
a breathing space.
Too much of a good thing,
too many logs
packed in too tight
can douse the flames
almost as surely
as a pail of water would.
So building fires
requires attention
to the spaces in between,
as much as to the wood.
When we are able to build
open spaces
in the same way
we have learned
to pile on the logs,
then we can come to see how
it is fuel, and absence of the fuel
together, that make fire possible.
We only need to lay a log
lightly from time to time.
A fire
grows
simply because the space is there,
with openings
in which the flame
that knows just how it wants to burn
can find its way.

Motsatserna bildar helheten

I förra veckan skulle jag föreläsa om dialektisk beteendeterapi och behövde därför få en bättre förståelse om vad det egentligen innebär. Denna terapimetod har hjälpt många ungdomar med borderlineproblematik att hitta en balans i livet. Dessa är ofta svårbehandlade patienter som har svårt att hantera sina egna känslor, och ofta uttrycker det i form av självskadebeteende.  Terapin baseras delvis på filosofen Hegels idé av dialektik, där en tes och dess antites bildar en helhet, och jag insåg att denna princip är applicerbar för alla, vare sig friska eller psykiskt sjuka. Praktiskt och enkelt kan det hela förklaras som att det ’svarta’ och ’vita’ i tillvaron inte utesluter varandra, utan bildar tillsammans helheten - att det oftast inte finns en enda sanning, utan att förståelsen av helheten bildas genom att även ta in det motsatta perspektivet.

I dialektisk beteendeterapi appliceras denna idé för att möjliggöra en ökad acceptans för det komplexa mänskliga känslolivet. Vi känner inte i svart och vitt, utan ofta kan vi ha flertalet olika känslor om en och samma sak. Däremot, när vi försöker förstå våra känslor genom vårt rationella tänkande får vi svårt med att hantera denna komplexitet. Emellertid är det just genom att ta in och acceptera det komplexa, ofta motstridiga i tillvaron som vi bättre kan lära oss att leva med oss själva och acceptera oss själva som vi är.

Som ett praktiskt exempel kan jag ta de känslor jag känner inför att det landet jag bor i inte är mitt ursprungsland. Medan jag känner mig hemma i Sverige och har ett helt, fint liv här, kan jag också emellanåt sakna mitt ursprungsland Finland. Jag trivs där väldigt bra, och det finns vissa aspekter av den finska kulturen som rimmar bättre med mitt inre än vad den svenska gör. Jag skulle lätt kunna fasta i ett jämförande, där jag ständigt försöker få reda på vilket land jag tycker mest om, som att det ena utesluter det andra. Dock i stället för att brottas med känslorna av att egentligen helst vilja kunna bo på två ställen samtidigt, kan jag genom en helhetssyn faktisk njuta av att få ta del av båda de goda aspekterna av livet i Sverige och i Finland. Jag besöker ju trots allt Finland ofta, och har tät kontakt med vänner och släkten därifrån. Andra exempel på hur det dialektiska kan yttra sig i vårt känslomässiga liv är att vi kan vara både starka i vissa situationer och svaga i andra, lyckliga och olyckliga, älska och hata en och samma person, tycka om saker som inte passar in i vår övriga bild om vilka vi är osv. Men vi kan alltså finna en större acceptans inför oss själva om vi tillåter oss att vara de komplexa varelser som vi är, och härbärgerar det hela, i stället för att brottas emot de känslor som inte passar in i vår logiska bild av vilka vi är.  

Dags för D-vitamin

Bilden är från: http://anniephotoblog.blogspot.se/2011/12/fall-winter.html

I morse hade jag väldigt svårt att gå upp från sängen, fastän jag hade sovit mina heliga 8 timmar. Jag har aldrig varit direkt morgonpigg, men i morse var det så där extra svårt som det bara brukar vara under vinterhalvåret, och den tunga, trötta känslan kan ibland hålla i sig hela dagen. Då vet jag att det är dags för D-vitamintillskott, så jag börjar ta 10 droppar/dag av min dotters droppar som hon får från BVC (fast jag köper nya på apoteket när de tar slut – utnyttjar alltså inte BVC’s gratisdroppar hänsynslöst). Jag brukar inte bli deprimerad på vintern, då jag egentligen njuter av det lite lugnare, mer inåtvända tillståndet som består då dagarna blir kallare och mörkare. Som balans till den ökade aktiviteten och extraversionen under sommarhalvåret känner jag ett periodiskt behov av mer tid för lugn och reflektion. Den är välkommen. Men trötthet och brist på energi är centrala symptom av depression, och jag kan tänka mig att denna sorts trötthet som jag idag känner kan för vissa föranleda en depression, speciellt då dagens samhälle till hög grad uppmuntrar till och premierar en hög aktivitetsnivå. Många känner sig nog misslyckade och deprimerade då de inte kan leva upp till denna förväntan.   

Emellertid behöver man kanske inte lida av trötthet och nedstämdhet i onödan. Bristen på solljus är en starkt bidragande faktor, och det finns ett antal lösningar. Detta uppenbarades för mig väldigt tydligt då jag för 7 år sedan spenderade hela decembermånaden i Brasilien: När jag kom tillbaka till Sverige klagade nästan alla jag mötte över sin trötthet, medan jag inte alls kände igen mig i deras upplevelse. Jag fick då konkret bevittna hur viktig solen är för min energinivå.

Man behöver dock inte resa till södra halvklotet under vinterhalvåret för att få denna effekt, det är nämligen D-vitamin som medlar solens påverkan fysiologiskt. Man kan alltså ta tillskott av D-vitamin under vinterhalvåret och uppleva samma effekt, i alla fall har detta fungerat för mig. Och denna är inte bara min subjektiva upplevelse, utan en ny sammanställning av forskningen i ämnet har kommit fram till att det finns gott om bevis om ett samband mellan D-vitaminnivåer och depression, och även andra neuropsykologiska störningar som schizofreni och autism. Att D-vitamin dessutom spelar en viktig roll i uppbyggandet av skelettet, och att en brist kan leda till benuppmjukning är sedan länge känt. Emellertid rekommenderar inte svenska Livsmedelsverket tillskott av D-vitamin förutom för barn under 2 år, och gravida samt äldre vuxna som vistas särskilt lite utomhus/har heltäckande klädsel (har inte de flesta det på vintern?). Däremot har man i Finland nyligen ändrat på råden, och rekommenderar att även barn upp till 18 år behöver tillskott, och Livsmedelsverket håller nu på att se över sina råd. Men enligt min logik, om barn upp till 18 i Finland inte anses få tillräckligt med D-vitamin i sig under vinterhalvåret (större barn och vuxna behöver få i sig lika mycket D-vitamin), så får nog vi vuxna i Sverige, i alla fall norr om Stockholm inte det heller.       

En längtan bakåt

En av mina tidigare inlägg ledde till lite spännande diskussion om mänsklighetens ibland överdrivna framåtsträvan – det verkar finnas en stark kraft inom de flesta av oss att alltid sträva mot något annat, nytt, mer spännande, bättre. Samtidigt verkar det som att en del har börjat ifrågasätta denna livsfilosofi, och börjat mer och mer uppskatta det gamla och traditionella – det har blivit trendigt igen med surdeg, hantverk, närproducerat mat osv. När jag tittar närmare på dessa fenomen så börjar jag inse att en stor del av dagens problem möjligen skulle kunna lösas genom att vi helt enkelt skulle ta några steg bakåt i ’utvecklingen’. Tänk, till exempel om alla fortfarande hade bra jordkällare i sina bakgårdar, där man kunde bevara mat som skördas på hösten, möjligen syltas, torkas, eller på andra sätt bevaras, så att den sedan kunde konsumeras på vintern, i stället för att skeppa gigantiska högar mat över världshaven, på grund av att vi har blivit vana vid valfrihet i matbutiken. Om vi i stället kunde lära oss att uppskatta och tycka om den maten som går att odla och framställa här – kanske inte helt och hållet men i alla fall i en större utsträckning – skulle det gynna miljön avsevärt.  

Alexander Fleming - uppfinnaren av penicillin

Också inom det medicinska området finns det möjligen en hel del traditionell urgammal kunskap som skulle kunna bota eller lindra vissa av våra främsta folksjukdomar. För vad är det egentligen som får oss att tro, att den kunskapen som människor har utvecklat sedan urminnes tider för att ta hand om sjukdom inte skulle vara någon bra i jämförelse med det som vi skapat under de sista århundradena av biomedicinens frammarsch? Till och med användningen av penicillin, en av biomedicinens viktigaste upptäckter, har under senare tid lett till utvecklingen av antibiotikaresistenta bakterier, och detta har hänt snabbt i perspektivet av hela mänsklighetens historia. Jag menar inte att biomedicinen inte borde sträva framåt, försöka hitta nya vägar för att bota sjukdomar, lindra lidande osv. och förstås har den redan lyckats på många fronter med detta. Till exempel har mödra- och barnadödligheten minskats avsevärt på grund av ny kunskap, människor lever mycket längre och friskare än någonsin förut.

Artemisin

Men så länge människor har funnits på jorden har det även funnits sjukdom och lidande. Och det har man försökt göra någonting åt genom tiderna. Vissa av dessa metoder har beprövats under tusentals år – och vissa har även upptäckts på nytt, och visat sig kunna bota några av världens största hälsoproblem. Till exempel är malaria en av de 10 ledande dödsorsaker i låginkomstländer, och en av dess främsta behandlingar kommer från den uråldriga traditionella kinesiska medicinen i form av en växt – artemisin. Nyare vetenskapliga studier tyder på att mindfulness, som är baserad på urgammal kunskap inom buddhismen och de vediska traditionerna är mycket verksamt mot depression, som är den största orsakaren av funktionsnedsättning världen över. Däremot har antidepressiva läkemedel (selektiva serotoninåterupptagshämmare), som är moderna medicinens uppfinning mot depression, snabbt blivit något ifrågasatta då det framkommit att vetenskapen i slutändan inte helt stödjer att dessa är så effektiva mot depression som man trodde i början.

I många fall kan alltså en strävan bakåt, en strävan efter att gräva djupare i mänsklighetens kunskap och visdom som utvecklats under en lång tid vara gynnsammare än en blind tro på att allt som är nytt, modernt och baseras på den senaste teknologin alltid per definition ska vara bättre!  

Rymdresor och grundläggande värderingar

Jag är tacksam för att mitt senaste inlägg fick en kommentar som gjorde att jag behövde tydliggöra mitt egna resonemang. Jag lägger därför ut detta resonemang som ett nytt inlägg så det blir mer synligt.

Den som kommenterade påpekade att turistresor till månen skulle kunna i stället ses som ett sätt att få miljarder i bidrag till teknologisk utveckling från folk som annars aldrig hade släppt ifrån sig pengarna, och att denna utveckling i förlängningen kan komma att gagna oss alla. Desto mer effektiv rymdteknologin blir, desto mer nytta kan den göra för mänskligheten och jorden, och om rymdteknologin blir tillräckligt tillgänglig kan den leda till underverk i många goda syften, skrev den som kommenterade.

Detta är säkerligen sant på ett plan. Det jag dock mest blir provocerad av är att det hela kostar så oerhört mycket pengar. Jag har en känsla av att pengarna lättare skulle kunna resultera i mer omedelbar nytta om de användes till att ta sådana teknologier till bruk som vi redan vet fungerar, till ex. att bygga ut solenergin, effektivisera jordbruk med mer enkla medel osv. I många ämnesområden så har vi faktiskt redan mycket kunskap och teknologi som skulle kunna resultera i ett gott liv för alla på jorden om den bara togs i bruk, men oftast är det pengar som är det största hindret. Till exempel i mitt egna ämnesområde, medicinsk vetenskap, finns det en hel del behandlingsmetoder som skulle kunna vara väldigt effektiva, men som inte kan tas i bredare bruk då det råder brist på storskalig evidens om dessas effektivitet. Och för att skapa evidens behövs det forskning, och för det behövs det pengar. 

Men, som sagt vet jag för lite om rymdteknologin och vad den realistiskt kan förväntas resultera i för nytta, för att ha en bestämd åsikt om just den. Egentligen inser jag att min åsikt grundar sig i mer grundläggande värderingar. Jag undrar nämligen om mänskligheten framförallt bör ägna sig åt teknologisk och vetenskaplig utveckling bortom det vi redan har, och bortom det vi kan veta och känna med våra egna sinnen, med våra egna kroppar som de fantastiska verktyg de faktiskt är, eller borde vi i högre utsträckning fokusera på att ta till vara det vi redan har i form av kunskap och redskap, och lära oss att uppskatta det enkla i livet som i många fall kan vara mycket mer kraftfullt och betydelsefullt än vi tror. På ett mer grundläggande plan så tycker jag att mänskligheten fokuserar en hel del för mycket på att söka efter lyckan och framgången någonstans därute, någonstans bortom det vi har och vet, och håller på att tappa kontakten med det naturliga, enkla och mänskliga. 

Hur mycket är en resa till månen värd?

Det finns idag två företag i världen som erbjuder kommersiella resor till månen, i rekreationssyfte, och gissa vad en biljett kostar? 150 miljoner dollar, alltså ungefär en miljard kronor! (http://www.economist.com/node/21557719) I rekreationssyfte, för en person. Visserligen var människans första steg på månen ett stort steg för mänskligheten, och även om jag inte direkt inser nyttan med rymdresor så måste jag medge att jag inte kan veta någonting om vad de möjligen kan resultera i. Men det är en helt annan sak att skicka snuskigt rika människor till månen för ingen annan än sin egen nöjes skull.

Tänk vad man skulle kunna göra för nytta med en miljard kronor!

Emellertid, när jag tänker vidare på detta resonemang så inser jag att många av de saker jag väljer att lägga flera tusen kronor på utan tvivel ter sig lika meningslösa och ofattbara för människor som inte ens har råd med mat till sina barn. Behöver jag verkligen lägga 10 000 på en semester resa, eller 2000 på en vinterjacka? Eller kan jag göra något mer allmännyttigt med pengarna? Detta kan nog var och en av oss fråga sig.

Hursomhelst, så finns det en bestämd mängd resurser i världen som i bästa fall kan delas lika mellan alla, samtidigt som det är hållbart för vår planet (givet att rymdresor inte resulterar i att vi hittar en annan planet som vi också kan ta till vår förfogande – något som jag anser är ytterst osannolikt, men vad vet jag?). Dock försvåras den jämlika, hållbara fördelningen av resurser säkerligen av att vissa enskilda människor har tillgång till så pass mycket pengar att de kan lägga ut en miljard på en nöjesresa.    

The way of truth and love

"Remember that all through history the way of truth and love has always won. There have been tyrants and murderers and for a time they seem invincible but in the end, they always fall - think of it, ALWAYS" 
-Mahatma Gandhi

På vilket sätt vill du falla?

Så här ser sand ut när den förstoras till 250 gånger större. Det kan vi inte se med våra egna ögon, utan vi behöver ett förstorningsglas. Men hur ’ser’ varje stund ut, hur ser verkligheten ut i sin egen perfektion? Stannar vi upp för att känna, se, höra livet så som det är i varje enskild ögonblick, för att verkligen se vad som är där? Det behöver vi inte något förstorningsglas för, men det vi behöver är närvaro. Oftast skapar vi istället inbillad lidande genom att projicera oss själva någon annanstans i våra tankar, genom att vilja vara någon annanstans än där vi är, eller vilja ha någonting vi inte har.  

Om vi räknar ihop alla de minuter vi har levt, och sedan räknar ihop antalet minuter vi levt i verkligt lidande (då menar jag inte det mentala lidandet som grundar sig i en projicerad rädsla inför något vi tror kommer att hända i framtiden, utan verkligt kokar-levande-i-stekhett-olja-just-nu-lidande) och jämför dessa siffror, hur stor är då andelen verkligt lidande?  Oavsett hur illa de varit, så har för de flesta av oss de verkliga stunderna av lidande varit korta och få, och resterande stunder har egentligen varit hyfsat OK. Tänk dig att bli knuffad ur ett flygplan utan fallskärm. Det kan ta flera minuter att slå marken. Det enda verkliga ögonblicket av lidande är då du egentligen når marken, och det ögonblicket är kort. Resten är bara fritt fall. Du kan alltså spendera hela resan oroandes över den smärtan som komma skall, eller så kan du uppleva och njuta av känslan av vinden i håret. 


På vilket sätt vill du falla?

Tillsammans kan vi förbli ensamma - tankar om digitala medier

Igår fick jag förmånen att lyssna på ett tal av Astrid Seeberger - njurläkare och författare till boken ’Den skamlösa nyfikenheten’ - om det goda samtalet och dess oersättliga vikt i mötet mellan vårdgivare och patienter. Detta går uppenbarligen att generalisera även till resten av mänskliga relationer. Hon citerade sin morfar som en gång hade sagt att mötet mellan människor borde präglas av skamlös nyfikenhet, där lyssnaren varken skäms för att vilja veta eller för det som han får veta genom samtalet. Att bli lyssnad på med nyfikenhet, utan att bli dömd är en av de viktigaste mänskliga behoven.

Under talet nuddade Astrid Seeberger även vid ett ämne som jag tidigare skrivit om, nämligen hur digitala medier och smarta telefoner påverkar mänskliga relationer och att detta konkret kan illustreras genom att så kallade spegelneuroner inte aktiveras vid kommunikation via internet/SMS/sociala medier.  Spegelneuroner är en viss typ av hjärnceller som upptäcktes 1992, som spelar en grundläggande roll i förekomsten av vår empatiska förmåga – vår förmåga att känna in och förstå varandra. Dessa spegelneuroner i både vår rörelse- och förnimmelsecenter i hjärnan aktiveras nämligen när vi ser en annan människa röra på sig, utsättas för smärta eller bli berörd till den graden att vi upplever det som skönt att se en annan person bli smekt – nästan som att vi själva blir smekta på samma sätt. Men dessa neuroner aktiveras alltså inte vid kontakter via digitala medier, där vi inte möter den andra personen ansikte mot ansikte. Alltså möjliggör inte dessa medier det viktiga, äkta mötet människor emellan.

Här får Astrid Seeberger medhåll av en Amerikansk psykologiforskare, Sherry Turkle, som nyligen har skrivit boken ’Alone together’. Enligt henne förhindrar dagens digitala uppkoplingsmöjligheter oss från att verkligen möta varandra, lyssna på varandra och förstå. Medan vi tror att vi är kopplade till en stor grupp människor, är de kontakter och kommunikationer som oftast meddelas genom digitala medier väldigt ytliga, och personligheterna som presenteras har finputsats genom möjligheten för redigering och eftertanke samt kraven för snabba, korta utlägg. Det finns inget dåligt i sig i att kunna koppla till varandra på ett enkelt sätt, och visserligen kan en varm, känslomässig SMS väcka starka känslor av omtanke och samhörighet, men det är när denna form av samvaro börjar ersätta det äkta mötet människor emellan som problemen uppstår. Genom ständig flykt till uppkoppling och ytlig samvaro håller vi nämligen på att tappa vår förmåga att vara ensamma, att blicka inåt och lära att känna oss själva. Därmed förlorar vi även förmågan att möta varandra på ett ärligt sätt, och se varandra så som vi egentligen är i stället för det vi väljer att presentera av oss själva genom digitala medier.

Du kan läsa och lyssna mer om dessa två inspirerande kvinnor här:

http://www.dn.se/insidan/insidan-hem/det-goda-samtalet-ar-basta-medicinen

http://www.ted.com/talks/sherry_turkle_alone_together.html

Läskiga monster och elaka häxor

Det känns aktuellt och alldagligt nuförtiden att ifrågasätta genusrollerna som skildras i sagoböcker. Det har nästan blivit tabu bland Svenska föräldrar med sagor där prinsessor är svaga, snälla och räddas av prinsar på vita hästar, och det publiceras en hel del moderna sagor där prinsessorna i stället är starka, orädda, kloka. Det sunda förnuftet säger oss att barn påverkas av de berättelser de växer upp med, att dessa skapar förväntningar för hur verkligheten borde se ut.

Men då undrar jag: Varför är det så föga ifrågasatt att ett stort antal barnsagor implicit delar upp världen svart och vitt i de goda och de onda? Jag har inte hört eller läst att någon debatterar detta - jag kan ha missat det, men har i alla fall inte uppfattningen om att en sådan debatt skulle ha varit framträdande någonstans. Är det på grund av att en svart och vit syn på världen ligger så djupt inrotad i vårt kollektiva medvetna, att vi inte ens ifrågasätter den? Är det verkligen så att majoriteten tror och tänker att världen helt enkelt består av två typer av människor - de goda och de onda, tydligt och enkelt? 

Visst finns det också väldigt fina sagor, där världen presenteras mer nyanserad. Den Franska sagan 'Kirikou och den elaka häxan' är ett sådant exempel, där den initialt elaka häxan blir snäll när hon blir av med piggen i hennes rygg som har orsakat henne stor smärta och obehag. Och så finns det förstås många andra sagor, där uppdelningen mellan de onda och goda är helt frånvarande. Men jag blir ändå ofta besviken  när jag letar efter fina sagor att läsa till mina barn, över den stora skaran sagoböcker som skildrar vissa som absolut onda utan vidare förklaring.

Tankar om medmänsklighet

‘You say you love rain, but you use an umbrella to walk under it. You say you love sun, but you seek shade when it is shining. You say you love wind, but when it comes you close your window. So that’s why I’m scared when you say you love me.’ – Bob Marley

Detta vackra citat får mig att tänka på en bok som jag skrev en recension om för ett par år sedan, som behandlade ämnet acceptas och engagemang i mänskliga förhållanden (Russ Harris, ACT with love). Det centrala budskapet i boken var att vi genom våra negativa tankar och föreställningar om andra håller de ifrån oss och skapar emotionell distans i våra förhållanden. I detta sammanhang skulle dessa tankar och föreställningar kunna vara den metaforiska paraplyn, som vi använder för att skydda våra egna val och värderingar som byggstenar till våra egon.  

Jag har lagt märke till denna tendens hos mig själv; att när än jag tänker en negativ tanke eller gör en negativ värdering av en annan person eller dess beteende, så håller testen: Dessa grundar sig alltid på att jag fundamentalt tycker att andra borde göra som jag, tycka som jag, agera som jag, resonera som jag. Att grunden för den negativa värderingen är att jag någonstans tror att jag vet bäst: ’man borde inte göra/säga så, vad elakt/dumt/själviskt’. Men i själva verket är det ju jag som då som är självisk, och vägrar att se att den andra har helt andra livserfarenheter och perspektiv än vad jag har, och kanske till och med bär på en smärta som jag inte ens har nuddat på under hela mitt liv. Att jag då tar åt mig av en annans agerande ligger hos mig, inte hos den andra. Det enda som min negativa värdering av den andra gör, är att skapa distans oss emellan, separation.

Som tur är, är det möjligt att öva på att bli medveten om när dessa tankar och värderingar uppkommer i ens sinne, och därmed minska dessas påverkan på ens beteende. Detta betyder på intet sätt att jag tycker att man bara ska tacka och ta emot dålig behandling ifrån andra. Nej, säga ifrån får man gärna göra! Men att säga ifrån blir nog mer effektfullt om det görs med medkänsla i stället för hat. Jag tycker att det vi behöver mest här i världen, det som är grunden för vår välmående, är mer medmänsklighet och förståelse inför varandra. Det mesta andra löser sig nog genom detta. Som bidrag till detta mål kommer det i framtiden att skapas ett nytt centrum för medkänsla, som jag tycker är mycket välkommet!

http://www.dn.se/insidan/insidan-hem/manga-hoppas-pa-nytt-svenskt-centrum-for-medkansla

http://www.dn.se/insidan/insidan-hem/medkanslan-ett-maste-for-var-overlevnad

Det orättvisa livet

Idag går jag runt med en tung, kvävande känsla i bröstet. Dagen började med beskedet om att ett barn på min dotters förskola har mist livet. En djup orättvisa, en djup sorg för föräldrarna och andra närstående. Jag var inte nära bekant med varken barnet eller hans familj, men minns pojken som en av de gladaste, mest livliga - mest minnesvärda. Han kanske levde för fullt för att han visste att han tidigt skulle gå.

Mest närvarande inom mig är känslorna av stark orättvisa. Varför händer detta vissa, medan andra får leva sina liv så lyckliga, utan några stora bekymmer. Alla har vi våra svårigheter, men de fördelas på intet sätt lika här i världen. Varför? Vissa av oss som har gynnats med lyckliga öden lever dock nog med en känsla av skuld för detta, en rädsla för att möta det svåra i livet och för att olyckan en dag kommer att drabba en själv - det är kanske däri en smula rättvisa ligger gömd, likaså i vår förmåga och behov av att leva oss in i varandras öden, vår medkänsla.

Jag kan inget annat önska än att de som drabbas av de största orättvisorna här i världen kan finna mening gömd där den minst verkar finnas. Det kan inte jag göra, för jag har ännu inte drabbats.

Allt fler cyklar i Stockholm!

Jag fick en vag känsla av skrämselpropaganda av gårdagens förstasida i SvD: 'Olyckor med cyklar ökar drastiskt' - denna verkade mest som ännu en symptom av trygghetsnarkomanin som jag skrev om i mitt tidigare inlägg. Från en sådan rubrik får man lätt uppfattningen att det skulle ha blivit allt farligare att cykla. Men nej, läser man vidare så framkommer det att detta beror framför allt på att fler cyklar - egentligen en väldigt positiv nyhet. Det var alltså inte bara min inbillning att cykelrusningen på morgnarna har ökat. Men varför har man valt denna negativa rubrik? Även en annan nyhet avslöjades då jag läste vidare, nämligen att Stockholms stadsborgarråd är öppen för bygget av 'cykelmotorvägar' där cyklister kan ta sig fram snabbare och säkrare. Perfekt! Jag har tidigare skrivit om ett sådant förslag mest som en utopi och är ytterst positivt överraskad att utvecklingen verkligen går åt detta håll. Mer om denna utveckling kan man även läsa här:

http://www.svd.se/nyheter/stockholm/supervagar-ska-locka-fler-att-ta-cykeln_7410348.svd

Den nästa utvecklingen som jag efterfrågar är mer positiva rubriceringar i dagspressen.

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/cykelolyckor-okar-kraftigt_7433440.svd

Kom ihåg att det vackra är farligt!

Tillbaka från semestern, totalt mentalt utvilad och inspirerad inför vardagen och arbetslivet cyklade jag till jobbet i måndags morse. Min rutt tar mig över Västerbron, en av Stockholms vackraste vyer som jag närmar mig förväntansfull då jag ser att den har ändrats! I stället för att kastas in i vyn av det vackra landskapet spärras jag av från den med ett minst tvåmeterhögt räcke! Visst, man ser fortfarande vyn, men känslan är inte densamma då den nu syns bakom galler. Är det någon som har hoppat ner? Har de därför valt att sätta upp ett räcke?

Sedan hittar jag denna artikel: http://www.dn.se/sthlm/skyddande-racke-ska-stoppa-hopp-fran-vasterbron. Förmodligen väljer 80-90% av alla brohoppare i Stockholm just Västerbron för att avsluta sitt liv. Att vissa mår så pass dåligt och är så uppgivna att de väljer att ta sina liv är förstås fruktansvärt, och vi bör så klart göra allt i vår kraft för att förhindra detta. Initialt har jag dock tre invändningar mot räcket. För det första tänker jag att det faktiskt ändå går att hoppa, det är bara att klättra över. Men nej, förmodligen så hindrar den då nödvändiga fysiska aktiviteten självmordsförsök då den ofta bryter det negativa tankemönstret. Intressant. Min andra invändning är att räcket är meningslöst då den självmordsbenägna ändå hittar något annat sätt att ta sitt liv på. Här har jag både rätt och fel. Vetenskapliga studier visar att begränsning av tillgång till farliga medel som gevär och gifter minskar antalet självmord med just dessa medel, men till exempel när det gällde uppsättandet av skyddsräcken till höga broar så minskade inte det totala antalet självmordsförsök i en stad, utan de lokaliserades bara till andra ställen. Men i Stockholm har man alltså valt för säkerhets skull att sätta upp ett räcke fastän det inte finns något bevis för att det skulle minska antalet självmord. För det är väl alltid bra att vara på den säkra sidan?

Min tredje invändning mot räcket är dock något mer spekulativ och handlar om den överdrivna trygghetsnarkomanin i samhället. När man börjar spärra av allt det vackra i livet på grund av rädsla så gör man livet lite mindre värt att leva. Jag undrar alltså på ett bredare plan, vilken som är en större bidragande faktor till självmord egentligen; tillgången till vackra vyer från höga broar som vissa till och med väljer att ta sina liv ifrån, eller den ångesten och underliggande rädslan för livet som sådana här skyddsräcken är ett symptom av. Måhända att trygghetsnarkomani inte direkt leder till självmord, men om man ska tro på David Eberhard, överläkare i psykiatri, leder det som han kallar för Sveriges nationella paniksyndrom till att vi blir handlingsförlamade när livet väl ställer oss mot riktiga motgångar. Ja, nu påminns vi ju i alla fall om en sak när vi passerar den vackra vyn från Västerbron – att faror finns överallt och att det är tryggast att betrakta det vackra i livet med viss försiktighet.