Vem är vinnaren, egentligen?

Jag var hemma hos en vän igår och kvällen slutade i att vi såg på filmen ’Mamma Mia’, som jag inte tidigare sett. Den är en av min väns favoriter, så hon ville absolut att jag skulle se den. För de som inte vet, är den en kärlekshistoria där en stor del av de mest kända ABBA-låtarna är skickligt inbakade i historien – något klyschig, men likaså sevärd som underhållning. Mot slutet, då Dolly sjunger ”the winner takes it all” till sin för-länge-sedan-förlorad-men-återfunnen-älskare, blev vi nog alla lite tårögda. Vi kunde alla känna igen oss i den något bittra, vemodiga känslan av att ”vinnaren tar allt, och förloraren får sitta bredvid och iaktta, accepterandes sitt öde”:

I don't wanna talk about things we've gone through,
Though it's hurting me, now it's history.
I've played all my cards and that's what you've done too,
Nothing more to say, no more ace to play.

The winner takes it all,The loser standing small 
beside the victory, that's her destiny.

I was in your arms thinking I belonged there,
I figured it made sense, building me a fence,
Building me a home, thinking I'd be strong there,
But I was a fool, playing by the rules.
The gods may throw a dice, their minds as cold as ice, 
And someone way down here loses someone dear.
The winner takes it all, the loser has to fall,
It's simple and it's plain, why should I complain

o.s.v…

ABBA vinner, 1974

Men efteråt började jag tänka: Vem är det som är vinnaren, egentligen? Eller är det kanske hellre just så, att vi alla till någon grad även kan känna igen oss i rollen som förloraren. Tar ’vinnaren’ verkligen ’allt’? Eller är detta bara ett onödigt svart-och-vitt, självförgörande sätt att se på världen, på andra. Den som jag själv ser som ’vinnaren’ i något avseende kanske också har en annan person, som hen i sin tur ser som vinnaren? Och kanske är det till och med så, att även om jag ibland känner som att jag är förloraren, finns det någon annan som ser just mig som vinnaren i något avseende?

Jag tror faktiskt inte att vinnaren egentligen ’tar allt’, utan att känslan av att vara förloraren är en allmän mänsklig upplevelse, som vi alla, åtminstone ibland delar på.  

Cykelmotgångar och -medgångar

Andra dagen i Hanoi. Jag sitter på jobbet och har funnit min plats här igen. Igår var orienteringsdagen - det verkar alltid behövas en sådan då jag kommer hit. Jag hade som vanligt en färdig plan: Jag skulle gå upp på morgonen, gå ner till gatan, köpa en bánh mì (namnet kommer från den Franska kolonialtiden, från det franska ordet 'Pain-demi', och betecknar en minibaguette med fyllning, i mitt fall ägg, gurka, koriander och chilisås), gå till det närmaste fiket och dricka en cà phê sữa đá (iskaffe med mjölk), och dra iväg till ett jobbmöte med cykeln som jag hade lovats få låna från gästhemmet där jag bor. 

Men icke. Brödet åt jag visserligen, men sedan började det spöregna. Jag hade glömt hur fort regnvädret uppstår här, helt utan förvarning, och hade missat att utrusta mig med regnkappa – jag gick alltså tillbaka till gästhemmet och hämtade en. Sedan gick jag till gatuhörnan där det förut fanns ett trevligt hål-i-väggen-fik, och tänkte ta mig en snabb morgonfika. Efter att ha traskat dit genom vattenpölarna och fått byxbenen dyngsura, insåg jag att fiket som fanns där för tre år sedan inte längre finns kvar. Jaha, då bestämde jag mig för att cykla iväg till mitt möte och ta en kaffe på vägen...trodde jag. Jag begav mig i regnet med cykeln som jag fick låna. Den var en mountaincykel som fastnat på låg växel, så jag tog mig fram väldigt långsamt fastän jag trampade som en galning och vattnet plaskade - usch, men jag behövde ju hinna till mötet, så jag tänkte att jag får skaffa en annan cykel sedan. Efter att ha kommit fram ungefär 2 kilometer, försökte jag byta till högre växel, men då hoppade cykeln till den allra lägsta. Det var då alldeles omöjligt att ta sig fram med den, och jag bestämde, uppgiven, att jag nog måste gå tillbaka med cykeln till gästhemmet, flytta på mitt möte, och åka in till stan och hyra en ordentlig, gammal rostig cykel utan växlar och nöja mig med att börja jobba först på eftermiddagen.

Att cykla är ett utomordentligt sätt at ta sig fram i denna vackra, folkrika stad. Trafiken består mest av mopeder, men även antalet bilar har ökat stadigt under de senaste åren. Min före-detta handledare har berättat att då han först kom hit 1997, så fanns det bara cyklar - utvecklingen sker fort här, åt alla håll: För några år sedan skrattade alla åt mig då jag valde att cykla i stället för att köra moped - det är ju bara de fattiga som cyklar. Men nu har vissa börjat inse, att det även kan vara bra att cykla. Jag fick till och med höra denna gång, att det nu kan uppfattas som coolt att cykla. 

Trafiken i Hanoi - i brist på egna bilder lägger jag upp andras..

När jag cyklar runt i denna stad, bland trafiken som av en utomstående nog inte kan te sig som något annat än galen, häpnas jag alltid av den otroliga harmonin, det skickliga samspelet och tilliten på andra medtrafikanter som gör att trafiken ändå fungerar, fastän det verkar som att inga officiella regler efterföljs. Cykelvägar finns det inte någon fråga om, så jag cyklar mitt bland tusentals och åter tusentals mopeder, som under rusningstrafiken även spiller ut över trottoarerna, samt bilar, bussar och gatuförsäljare. Som fotgängare, om man vill korsa gatan, har man inget annat val än att börja gå mitt i det ständiga trafikflödet, och lita på att andra väjer, gör plats. Det är som att i brist på regler och tillsyn ökar den mänskliga förmågan till samarbete och ömsesidig tillit och hänsyn - av ren nödvändighet. Jag tänker mig att detta nog gäller det mesta i livet, och funderar över var den gyllene gränsen går, där regler, tillsyn och trygghet egentligen börjar motarbeta oss i stället för att skydda och hjälpa  (Jag vill dock inte på något sätt idealisera trafiksituationen här).

Välfärd utan tillväxt – så skapar vi ett hållbart samhälle

Jag hade nog inte kunnat hitta en bättre bok som på ett mer övertygande, och fakta-baserat sätt beskriver allt det jag försöker förmedla med denna blogg, än Tim Jacksons bok med den ovannämnda titeln. Alltså tänkte jag att en boksammanfattning var på sin plats här. Tim Jackson är inte vilken som helst konspirationsteoretiker, utan en framgångsrik professor i ekologisk ekonomi som sitter i den brittiska regeringens hållbarhetskommission – alltså en rätt så trovärdig och inflytelserik snubbe. Jag hoppas verkligen att hans idéer slår igenom i stor skala.

Grundtesen i boken är att den rådande kapitalistiska marknadsekonomin som framför allt är beroende av ekonomisk tillväxt är ohållbar både ur en ekologisk samt mänsklig synpunkt och att ett alternativ är både möjligt och nödvändigt. Det mest ironiska med dagens samhälle är att den är beroende och drivs av krafter som inte enbart försummar miljömässig hållbarhet, utan även är kontraproduktiva ur ett mänskligt välfärds- och blomstringssynpunkt. Utöver detta, är den tillväxt-drivna ekonomin inte heller hållbar i längden från en rent ekonomisk synpunkt – jordens resurser tar helt enkelt slut någon gång!

En vanlig argumentation för hur vi skulle kunna komma undan den begränsade tillgängligheten av resurser och ökande ekologiska påverkan av fortsatt ekonomiskt tillväxt är idéen av ”frikoppling” – att teknologisk effektivisering av produktionen skulle kunna utvecklas i snabbare takt än vad själva produktionen gör, och på så sätt minska resursberoendet och miljöpåverkan av den ständigt ökande konsumtionen. Tim Jackson behandlar dock denna myt av frikoppling på djupet, och argumenterar emot att den någonsin skulle vara möjlig given den enorma effektiviseringen som då skulle behövas – en effektiviseringsfart som aldrig tidigare bevittnats under mänsklighetens historia, och som endast skulle kunna hända om det skedde en ren teknologisk mirakel.

Utöver de självklara ekologiska argumenten, är argumenten mot ett ständigt behov av ekonomisk tillväxt att många mätningar faktiskt visar att om BNP överskrider 15 000 USD/person/år bidrar den inte längre till utökade mänskliga möjligheter för välfärd och blomstring: bland annat mått av livslängden, lyckan och barnadödligheten har nämligen inte förbättras något mer med en ökad ekonomisk tillväxt utöver denna. Den sociala delaktigheten och möjligheterna till deltagande i samhällslivet i vissa fall till och med motarbetas av högre ekonomisk tillväxt, bland annat på grund av ökade inkomstklyftor och sammanbrutna lokala gemenskap. Utöver detta, står materialistiska värden som popularitet, image och ekonomisk framgång i direkt psykologisk motsats till värden som självacceptans, tillhörighet och en känsla av gemenskap i samhället. Det är de senare som bidrar till vårt välmående, och som är välfärdens beståndsdelar.

Alltså finns det omfattande bevis för att en tillväxtbaserad ekonomi vare sig bidrar till ett hållbart eller välmående samhälle. En hållbar ekonomi borde hellre fokusera på investeringar i till exempel energieffektiva byggnader, elnät, förnybar energi och kollektivtrafik, också för att dessa sektorer har en hög arbetsintensitet och anställer därmed många. En ny ’tillväxtmotor’ skulle alltså, i stället för att drivas av en allt större resurskonsumtion, bygga på utsläppsfria källor och försäljning av icke-materiella tjänster. Produktionen av icke-materiella tjänster (till exempel återvinning, återanvändning, och uthyrning, samt kultur, yogalektioner, hårfrisering, trädgårdstjänster osv.) är dessutom arbetstillfällen som ger människor en chans att delta meningsfullt i samhället och därmed bidrar avsevärt till ökad välfärd. 

Trohet stärker par (inte otrohet för guds skull!)

Jag känner mig väldigt provocerad av måndagens artikel i Svenska Dagbladets idagserie: ”Otrohet kan stärka par” http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/sex-och-relationer/otrohet-kan-starka-par_7621348.svd. Speciellt förbluffad känner jag mig över Catherine Hakim's förslag att det skulle vara OK att vara otrogen, om man bara lyckas hålla det hemligt. Är det verkligen det man vill ha mellan en och ens livspartner - en stor hemlighet som gör att man i smyg tappar respekten för denna? För det skulle jag vilja påstå är vad som väldigt lätt kan hända om man är otrogen i smyg – att den som bedrar känner sig elak inombords, och den bedragna i bedragarens ögon blir den löjliga, blåögda som litar på en fastän man egentligen gör allt detta hemska bakom dess rygg. 

Jag tycker absolut att det är bra att diskutera allt detta mer öppet, att det faktiskt kan vara utmanande att vara trogen i en lång relation, att många faktiskt attraheras av andra och ibland gärna vill ha lite mer spänning som kontrast till det vardagliga. Emellertid är jag övertygad om att det är mycket mer gynnsamt för var och ens personliga utveckling och välmående i en parrelation att just se det som en utmaning att acceptera dessa känslor utan att behöva ge uttryck för dom. Man kan säkerligen även lära sig mycket om sig själv genom att utforska känslorna vidare, om man känner sig attraherad av en annan person: Varför är jag attraherad till denna andra person? Finns det några attribut som den personen har som jag själv önskar att jag hade? Som jag önskar att min partner hade? Hur kan jag jobba vidare med detta? Kan jag ta upp detta med min partner? Kan jag börja utveckla vissa sidor som jag saknar hos mig själv? Finns det vissa sidor i min parrelation som jag bör arbeta med? Till viss del tycker jag att en parrelation borde ses som just detta – en utmärkt arena för bägge parterna att utvecklas och upptäcka sina svagheter genom gemenskapen och dess motgångar.

Jag menar inte att detta alltid skulle vara lätt, och det är nog rätt så omöjligt att en lång relation inte skulle drabbas av vissa större svackor. I slutändan är jag dock övertygad om att det är mycket mer givande att öva på att leva upp till ens mer grundläggande värderingar (här kommer mitt ledord igen), och att lyckas med detta trots svårigheter, än att ge efter för ens känslor som att det var känslorna som styrde oss, i stället för att vi själva medvetet skulle kunna styra oss själva. I största allmänhet tror jag att det är viktigt att vi lär oss mer att lyssna på våra känslor, blicka inåt och förstå varför vi har känslorna och agera konstruktivt därefter, i stället för att ge efter för varenda begär som vi har.

Jag hoppas verkligen att SvD lyckas balansera denna usla artikel med en annan som tar upp de motsatta argumenten.