Hållbart mode - en osannolik ekvation

När jag sitter hemma på kvällen och lagar mina strumpor, tröjor, jeans som har gått sönder får jag ibland en härlig känsla av att jag faktiskt engagerar mig i min egna privata, tysta revolution. Och egentligen är det inte heller så mycket överdrift att kalla det för just detta: Om vi alla skulle vägra att köpa nya saker direkt efter att de gamla gått sönder (eller efter att vi tröttnat på de), skulle det göra under för vår kära sköra planet. Det hela försvåras dock av "planned obsolescence"som det heter på engelska, och som har ingått som en viktig komponent som driver på tillväxten, marknadsekonomin och resursförbrukningen ända sedan 50-talet. Innan detta blev vanligt, så var till exempel nylonstrumpbyxor så pass segslitna att man kunde bogsera en bil med dem. Nu är produkterna i stället designade till att gå sönder fort, så man blir tvungen att köpa nytt. Jag känner mig faktiskt riktigt förbannad då jag tänker på det: Jag hade kunnat äga kläder som jag inte skulle behöva slänga på årtal om det inte var så.

Har du varit på stan på sistone, så har de nog inte gått dig obemärkt att H&M har nu lanserat sin 'Conscious collection'. "Vad bra, äntligen" kan man kanske tycka, "nu kan jag äntligen köpa billigt mode med gott samvete" kan man nog lura sig själv till att tänka. Javisst, H&M har förbättrat sig (tur att de kallar det bara för 'more sustainable fashion', för riktigt hållbart mode är det knappast). Bland annat har de lovat att använda vatten mer medvetet, fasa ut användandet av giftiga kemikalier, förbättra ansällningsvillkoren för deras anställda i låginkomstländer, och de erbjuder även att ta emot kundernas gamla kläder och återanvända/återvinna dessa. "Riktigt bra!" kan man väl tycka - eller? Men varför vill de allt detta? Varför vill de ta emot alla dessa gamla kläder? Ja, man får ju mindre dåligt samvete av att bli av med det gamla och ersätta det med nytt, så förmodligen förkortas klädernas användningstid ännu mer och kunderna köper fler. Man kanske kan till och med tänka sig att man faktiskt gör nått bra för de fattiga, som nu får rent vatten och bra ansällningsvillkor när man köper kläder på H&M. Men sanningen är faktiskt den, att så länge låginkomstländer fortsätter att exportera foder till våra köttdjur, förorena sina vattendrag med industrier som producerar våra bruksföremål, och den rikare befolkningens garderober och magar blir proppfulla på bekostnad av brända regnskogar, så undermineras de fattigare ländernas möjlighet till att odla sin egen mat och ta hand om sina egna resursbehov. Det som det hela framförallt leder till är en fortsatt beroendeställning där de gamla koloniala strukturerna bara tar nya, dolda former.


Personligen kommer inte jag att köpa ett enda klädföretags hållbarhetsmarknadsföring förrän det
baseras på ett tänk där kläderna i sig ska vara hållbara - att de ska bli slitstarka och hålla så länge som möjligt och inte heller designas utseendemässigt till att ständigt bli mer och mer 'moderna', så man inte längre vill ha de äldre modellerna. Det finns företag som redan arbetar med sådana koncept, som till exempel sportklädesföretaget Patagonia. För varför skulle det egentligen vara så, att en tröja som jag tyckte var 'snygg' för 5 år sedan inte längre skulle vara det nu? Ja, det får man ju fråga sig....

Kemikalieångesten

För ungefär ett år sedan såg jag Stefan Jarls dokumentär ’Underkastelsen’, om alla de farliga kemikalierna som finns överallt i vår omgivning. Direkt efteråt konstaterade jag att det mest var ett misstag att ens se på filmen. Den målade nämligen mest upp en massa skräckscenarion om vad dessa farliga kemikalier kan leda till i form av sjukdom, negativ påverkan på vår fortplantningsförmåga, ständigt ökande påverkan på kommande generationer osv. Dock gavs det i filmen inte många praktiska lösningar till att hantera allt detta i ens vardag. Visserligen är ångest i sig en stor drivkraft för handling, men alltför mycket ångest kombinerat med låg känsla av kontroll bidrar nog snarare till handlingsförlamning och nekande av problemet i fråga. Det var det jag i alla fall kände ett par dagar efter att ha sett filmen. Jag orkade helt enkelt inte ta tag i allt det som jag skulle behöva förändra i min omgivning för att mina barn skulle klara sig undan de dolda farorna som kemikalierna för med sig. Dessutom så rationaliserade jag bort behovet genom att säga till mig själv att vi alla ändå drabbas av sjukdom och dör någon gång, man kan ändå inte undvika alla faror. 

Nu med facit i hand inser jag dock att jag ändå möjligen har påverkats positivt av filmens skräckbudskap. Jag har smått och långsamt minskat på antalet kemikalier i min och mina barns vardag utan att ens tänka på det. Därmed, när jag nyligen läste den eminenta bloggaren, Underbara Claras inlägg om samma ämne kände jag att jag kunde ta det hela med lite mer is i magen. Från hennes blogg tog jag även till mig rekommendationen att läsa vetenskapsjournalisten Katarina Johanssons bok, ’den onda badankan’, där mer handfasta praktiska råd ges till att uppnå en mer kemikaliefri vardag. Jag började läsa denna bok igår. Till min besvikelse väcktes även därav känslan att jag skulle behöva slänga allt i mitt hem för att vara på den riktigt säkra sidan. De flesta av våra ägodelar kommer nämligen inte med en kemikalieinnehållsförteckning, tyvärr. Men denna gång gick känslan av handlingsförlamning och uppgivenhet över fort då jag började rota i mina barns leksaker samt överblicka de möbler, köksredskap och textiler som vi har hemma. Jag kunde nämligen konstatera att vi förmodligen inte har så mycket av de farliga ämnena i vårt hem i alla fall. Och detta helt enkelt för att vi nästan aldrig handlar saker i lågprisvarukedjor som ofta köper upp restlager av handlare utomlands, där kemikaliekontrollen inte är så stringent. Dessutom handlar jag ofta second hand, ekologiskt och naturmaterial, och detta är bra även ur kemikaliesynpunkt. Att jag i övrigt inte handlar en massa onödiga prylar till varken mig själv eller mina barn bidrar till att vi inte har så många gömda kemikaliefällor därhemma. Som Katarina Johansson skriver, beror den ökade kemikalieanvändningen till stor del helt enkelt på att vi konsumerar mer prylar.

Sammanfattningsvis tänker jag ännu en gång strunta i att bli kemikaliehysterisk och börja slänga en massa saker för säkerhets skull. Dock tänker jag skaffa hem ’Den onda badankan’, då den kan vara bra att använda som uppslagsbok när jag i framtiden gör inköp till mitt hem. 

Ett konstaterande om uttråkning och kreativitet

Vi satt i bilen med familjen idag, fast i bilköer på väg hem från Finlandsfärjan - det var tråkigt. Efter ett tags gnällande bad min 4-åriga dotter i baksätet om att få låna pappas iPhone för att få spela spel. Oftast när vi kör långa sträckor brukar vi låta henne spela, mest för våra egna skull för att slippa 'gnället', men denna gång bestämde vi för att hon inte skulle få spela - vi skulle ju vara framme snart. I några minuter var hon ledsen över vårt beslut, och klagade, grät. Sedan började hon prata om annat, och sedan, efter 5 minuter, började hon hitta på sagor och sånger som hon roade oss alla med.

Tänk vad lätt det hade varit att bara ge henne iPhonen, att hon hade fått spela och slippa bli uttråkad! Och tänk vilken lärorik process av att först bli uttråkad och sedan kreativ hon hade gått miste om, om hon nu hade 'fått' spela i stället! Oavsett hur pedagogiska dessa datorspel än är, så tror jag inte att de någonsin kommer att fullt kunna ersätta barnens rena, spontana kreativitet.

Nolltolerans mot reklam!

Jag fick precis reda på att man sedan 2006 infört nolltolerans mot gatureklam i staden Sao Paolo, Brasilien. Se här en film som visar skillnaderna före och efter:

http://www.youtube.com/watch?v=Vta6Cn_dLTE

En forskare från 'Worldwatch Institute' motiverar lagen på följande vis: "Det är inte bara så att växthusgaser orsakar klimatförändringar - det är vår konsumptionslivstil som orsakar växthusgaserna som orsakar klimatförändringar. Det är inte förrän vi lyckas göra slut på konsumerismen och den skenande annonseringen som driver den, som vi kommer att kunna lösa klimatkrisen." Läs hela artikeln här: http://www.worldwatch.org/node/5338

När ska vi införa en liknande lag i Stockholm, undrar jag.

Hurdan vill du att dina barns jul ska vara?

Jag kände mig tvungen att översätta den följande berättelsen från den Finska dagstidningen, ‘Helsingin Sanomat’, där det hade samlats några stycken från jultomtar som besökt ett antal olika familjer under flera års tid:

“Skillnaderna mellan de olika familjerna är otroliga. Hos några familjer har jag delat ut ett par säckar fulla med presenter och en förälder har hjälp till att dela ut ett par till säckar. Ändå har hälften av presenterna fortfarande lämnats utanför dörren. Det har funnits så jävla mycket presenter, att det skulle ha tagit 35-40 minuter att dela ut alla. Ungarna river upp paket efter paket, och kan inte ens riktigt uppfatta vad det är de har fått. Ofta märker man att även föräldrarna glor med öppen mun, och häpnas åt att barnen inte är i sjunde himlen trots att de har fått varenda sak som de fått för sig att önska under det gångna året. Föräldrarna, som vid det läget tömt sina plånböcker och klätt på sig finkläderna är besvikna, barnen vet inte riktigt vad de ska göra mitt i sakbergen, och plötsligt surnar hela grejen på något uderligt sätt. Sen finns det andra familjer där alla presenter får plats i en ICA-kasse. Om en av de få presenterna träffar rätt, är ungarna eld och lågor och föräldrarna är nästan rörda i tårar.”

Jag vill att min och mina barns jul ska vara som den sistnämnda.

Den som lever hållbart är lyckligare

Hållbar utveckling och ekologiska, icke-materialistiska levnadsvanor å ena sidan, och välbefinnande samt den individuella rätten till självförverkligande å den andra ställs ofta emot varandra, som att de ena målsättningarna utesluter de andra. Att begränsa ens konsumption, ens materiella tillgångar samt rätten till obegränsad resursförbrukning ses av många som en direkt hot mot den individuella friheten och lyckan. Men ack så fel har de som tror detta. I alla fall om man ska tro ny forskning i ämnerna välmående, lycka och ekologisk hållbarhet. För om man tittar närmare, vad är det för slags målsättningar som uttrycks och stärks av ökad konsumption och materiella tillgångar? Är det de inre målsättningarna - de som karaktäriseras av personlig utveckling/självacceptans, nära vänskaps- och familjerelationer, och en känsla av gemenskap? Eller är det möjligen hellre de yttre målsättningarna som uttrycks och stärks – de som karaktäriseras av ekonomisk framgång, ‘image’ och popularitet/status? Det rätta svaret är nog inte svårt att gissa sig till.

Och nog är det lätt att gissa vilka sorts målsättningar som bidrar till personlig välmående; att vara styrd utifrån de inre målsättningarna i stället för de yttre bidrar till ökad lycka och hälsa. Nog är det ganska självklart även utan forskning, men för den som tvivlar finns en hel del forskning som visar att de som styrs av yttre målsättningar även tar mindre hänsyn till andra levande varelser, ägnar sig åt färre ekologiskt hållbara beteenden samt är mer motiverade av girighet än de som styrs av inre målsättningar. Åtminstone för mig ter sig dessa slutsatser ganska självklara – alltså att de inre målsättningarna som bidrar till mer ekologiskt hållbara beteenden även bidrar till ökad lycka och hälsa. Men varför finns det ändå så många som verkar styras av tron att deras lycka till högsta grad är beroende av materiella tillgångar och av att inte behöva begränsa sin konsumption och resursförbrukning? Dessa argument kanske inte verkar tillräckligt starka? Det kanske behövs mer forskning, fler förebilder?

Jag håller på att gräva fram mer exempel på hur det psykiska/själsliga välmåendet och ekologisk hållbarhet hänger ihop, i förberedelse inför en föreläsning i ämnet. Även om det för min egen del känns självklart, så har jag insett att det finns många andra som behöver fler och starkare argument innan de är beredda att köpa det hela.

En bra sammanställning av forskning i ämnet är följande: Tim Kassler (2009) psychological need satisfaction, personal well-being and ecological sustainability. Ecopsychology, vol. 1, pp: 175-180

En hyllning till Hanoi

Jag är nyss hemkommen från Vitenam och resan var lyckad – oväntad lyckad faktiskt. Jag har äntligen fått chansen att verkställa en arbetsmässig dröm som jag velat göra sedan 2005, då jag först började med folkhälsoprojekt där. Nu har jag nämligen utbildat färdigt 10 psykologer och traditionella Vietnamesiska medicinare (deras traditionella medicin är väldigt snarlik den Kinesiska), i att använda sig av meditation och yoga för att behandla patienter med depression inom primärvården. Om allt går som planerat kommer vi att utvärdera denna typ av behandling kliniskt i början av nästa år. Det finns dock alltid väldigt stora ’om’ i dessa lägen, men nu har jag i alla fall delat med mig av mina kunskaper, och de som gått utbildningen kommer förhoppningsvis i alla fall ha någon nytta av det de lärt sig.

På ett sätt är det ju faktiskt något ironiskt att jag, en västerlänning, åker till Vietnam och lär folk där att använda sig av en kunskap som faktiskt har sitt ursprung i deras egen kultur. Det är dock framförallt just inom psykiatrin som den Vietnamesiska sjukvården har en väldigt biologiskt orienterad sjukdomssyn, där enbart allvarliga mentala sjukdomar behandlas, och då för det mesta enbart inom psykiatriska sjukhus och med psykofarmaka. Denna tradition har de förstås tagit till sig från den västerländska ”avancerade” kunskapen inom biomedicin – den traditionella Vietnamesiska medicinen får till exempel inte användas för att behandla personer med allvarligare depressioner. Jag ser det alltså delvis som mitt ansvar som västerlänning att ’ge tillbaka’ kunskapen som funnits i Vietnam i olika former sedan länge, men nu ompaketerad som en psykologisk behandlingsmetod, med tillhörande vetenskaplig evidens om effektivitet mot depression.

Jag ser även att nu, då jag äntligen kunnat verkställa mina arbetsmässiga drömmar i Vietnam, så har min känslomässiga förhållning till landet blivit mycket varmare. Visserligen har jag alltid tyckt om landet, men särskilt huvudstaden Hanoi har alltid tidigare också under ytan varit något förknippad med känslor av ”måsten” och en vag frustration över att inte riktigt få chansen att göra det jag verkligen vill inom mina projekt där. Men nu är alltså den känslan helt borta, och jag har verkligen lärt mig att älska denna stad som har varit ett slags ’andra hem’ i sju år. Lustigt nog händer detta först när jag egentligen annars känner mig färdig med att arbeta med projekt utomlands, utan hellre skulle stanna i hemlandet i min nuvarande livssituation med två små barn. Ändå känner jag en stark vilja att bejaka denna möjlighet att göra det jag länge velat, även om möjligheten väl kom först efter att jag släppt taget och slutat aktivt försöka få det att hända. 

Nedan finns lite bilder på vissa saker som jag särskilt älskar med Hanoi.

Allt som sker mitt i trafikens vimmel...

..till exempel kan man köpa en fågel på gatan på väg till jobbet..

...eller klippa sig.

Järnvägen mitt genom staden - vadå bullerskydd?

...

De fina, pompösa byggnaderna...

...

...

Förmodligen helt oplanerat, men väldigt fint

Den godaste maten lagas och handlas på gatan

...

Postrar med propagandaformatet fortfarande i flitigt bruk...

...till exempel uppmaningen att strikt följa trafikreglerna

De lugna oaserna mitt i den bullriga staden...

...