Läskiga monster och elaka häxor

Det känns aktuellt och alldagligt nuförtiden att ifrågasätta genusrollerna som skildras i sagoböcker. Det har nästan blivit tabu bland Svenska föräldrar med sagor där prinsessor är svaga, snälla och räddas av prinsar på vita hästar, och det publiceras en hel del moderna sagor där prinsessorna i stället är starka, orädda, kloka. Det sunda förnuftet säger oss att barn påverkas av de berättelser de växer upp med, att dessa skapar förväntningar för hur verkligheten borde se ut.

Men då undrar jag: Varför är det så föga ifrågasatt att ett stort antal barnsagor implicit delar upp världen svart och vitt i de goda och de onda? Jag har inte hört eller läst att någon debatterar detta - jag kan ha missat det, men har i alla fall inte uppfattningen om att en sådan debatt skulle ha varit framträdande någonstans. Är det på grund av att en svart och vit syn på världen ligger så djupt inrotad i vårt kollektiva medvetna, att vi inte ens ifrågasätter den? Är det verkligen så att majoriteten tror och tänker att världen helt enkelt består av två typer av människor - de goda och de onda, tydligt och enkelt? 

Visst finns det också väldigt fina sagor, där världen presenteras mer nyanserad. Den Franska sagan 'Kirikou och den elaka häxan' är ett sådant exempel, där den initialt elaka häxan blir snäll när hon blir av med piggen i hennes rygg som har orsakat henne stor smärta och obehag. Och så finns det förstås många andra sagor, där uppdelningen mellan de onda och goda är helt frånvarande. Men jag blir ändå ofta besviken  när jag letar efter fina sagor att läsa till mina barn, över den stora skaran sagoböcker som skildrar vissa som absolut onda utan vidare förklaring.

Tankar om medmänsklighet

‘You say you love rain, but you use an umbrella to walk under it. You say you love sun, but you seek shade when it is shining. You say you love wind, but when it comes you close your window. So that’s why I’m scared when you say you love me.’ – Bob Marley

Detta vackra citat får mig att tänka på en bok som jag skrev en recension om för ett par år sedan, som behandlade ämnet acceptas och engagemang i mänskliga förhållanden (Russ Harris, ACT with love). Det centrala budskapet i boken var att vi genom våra negativa tankar och föreställningar om andra håller de ifrån oss och skapar emotionell distans i våra förhållanden. I detta sammanhang skulle dessa tankar och föreställningar kunna vara den metaforiska paraplyn, som vi använder för att skydda våra egna val och värderingar som byggstenar till våra egon.  

Jag har lagt märke till denna tendens hos mig själv; att när än jag tänker en negativ tanke eller gör en negativ värdering av en annan person eller dess beteende, så håller testen: Dessa grundar sig alltid på att jag fundamentalt tycker att andra borde göra som jag, tycka som jag, agera som jag, resonera som jag. Att grunden för den negativa värderingen är att jag någonstans tror att jag vet bäst: ’man borde inte göra/säga så, vad elakt/dumt/själviskt’. Men i själva verket är det ju jag som då som är självisk, och vägrar att se att den andra har helt andra livserfarenheter och perspektiv än vad jag har, och kanske till och med bär på en smärta som jag inte ens har nuddat på under hela mitt liv. Att jag då tar åt mig av en annans agerande ligger hos mig, inte hos den andra. Det enda som min negativa värdering av den andra gör, är att skapa distans oss emellan, separation.

Som tur är, är det möjligt att öva på att bli medveten om när dessa tankar och värderingar uppkommer i ens sinne, och därmed minska dessas påverkan på ens beteende. Detta betyder på intet sätt att jag tycker att man bara ska tacka och ta emot dålig behandling ifrån andra. Nej, säga ifrån får man gärna göra! Men att säga ifrån blir nog mer effektfullt om det görs med medkänsla i stället för hat. Jag tycker att det vi behöver mest här i världen, det som är grunden för vår välmående, är mer medmänsklighet och förståelse inför varandra. Det mesta andra löser sig nog genom detta. Som bidrag till detta mål kommer det i framtiden att skapas ett nytt centrum för medkänsla, som jag tycker är mycket välkommet!

http://www.dn.se/insidan/insidan-hem/manga-hoppas-pa-nytt-svenskt-centrum-for-medkansla

http://www.dn.se/insidan/insidan-hem/medkanslan-ett-maste-for-var-overlevnad

Det orättvisa livet

Idag går jag runt med en tung, kvävande känsla i bröstet. Dagen började med beskedet om att ett barn på min dotters förskola har mist livet. En djup orättvisa, en djup sorg för föräldrarna och andra närstående. Jag var inte nära bekant med varken barnet eller hans familj, men minns pojken som en av de gladaste, mest livliga - mest minnesvärda. Han kanske levde för fullt för att han visste att han tidigt skulle gå.

Mest närvarande inom mig är känslorna av stark orättvisa. Varför händer detta vissa, medan andra får leva sina liv så lyckliga, utan några stora bekymmer. Alla har vi våra svårigheter, men de fördelas på intet sätt lika här i världen. Varför? Vissa av oss som har gynnats med lyckliga öden lever dock nog med en känsla av skuld för detta, en rädsla för att möta det svåra i livet och för att olyckan en dag kommer att drabba en själv - det är kanske däri en smula rättvisa ligger gömd, likaså i vår förmåga och behov av att leva oss in i varandras öden, vår medkänsla.

Jag kan inget annat önska än att de som drabbas av de största orättvisorna här i världen kan finna mening gömd där den minst verkar finnas. Det kan inte jag göra, för jag har ännu inte drabbats.

Allt fler cyklar i Stockholm!

Jag fick en vag känsla av skrämselpropaganda av gårdagens förstasida i SvD: 'Olyckor med cyklar ökar drastiskt' - denna verkade mest som ännu en symptom av trygghetsnarkomanin som jag skrev om i mitt tidigare inlägg. Från en sådan rubrik får man lätt uppfattningen att det skulle ha blivit allt farligare att cykla. Men nej, läser man vidare så framkommer det att detta beror framför allt på att fler cyklar - egentligen en väldigt positiv nyhet. Det var alltså inte bara min inbillning att cykelrusningen på morgnarna har ökat. Men varför har man valt denna negativa rubrik? Även en annan nyhet avslöjades då jag läste vidare, nämligen att Stockholms stadsborgarråd är öppen för bygget av 'cykelmotorvägar' där cyklister kan ta sig fram snabbare och säkrare. Perfekt! Jag har tidigare skrivit om ett sådant förslag mest som en utopi och är ytterst positivt överraskad att utvecklingen verkligen går åt detta håll. Mer om denna utveckling kan man även läsa här:

http://www.svd.se/nyheter/stockholm/supervagar-ska-locka-fler-att-ta-cykeln_7410348.svd

Den nästa utvecklingen som jag efterfrågar är mer positiva rubriceringar i dagspressen.

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/cykelolyckor-okar-kraftigt_7433440.svd

Kom ihåg att det vackra är farligt!

Tillbaka från semestern, totalt mentalt utvilad och inspirerad inför vardagen och arbetslivet cyklade jag till jobbet i måndags morse. Min rutt tar mig över Västerbron, en av Stockholms vackraste vyer som jag närmar mig förväntansfull då jag ser att den har ändrats! I stället för att kastas in i vyn av det vackra landskapet spärras jag av från den med ett minst tvåmeterhögt räcke! Visst, man ser fortfarande vyn, men känslan är inte densamma då den nu syns bakom galler. Är det någon som har hoppat ner? Har de därför valt att sätta upp ett räcke?

Sedan hittar jag denna artikel: http://www.dn.se/sthlm/skyddande-racke-ska-stoppa-hopp-fran-vasterbron. Förmodligen väljer 80-90% av alla brohoppare i Stockholm just Västerbron för att avsluta sitt liv. Att vissa mår så pass dåligt och är så uppgivna att de väljer att ta sina liv är förstås fruktansvärt, och vi bör så klart göra allt i vår kraft för att förhindra detta. Initialt har jag dock tre invändningar mot räcket. För det första tänker jag att det faktiskt ändå går att hoppa, det är bara att klättra över. Men nej, förmodligen så hindrar den då nödvändiga fysiska aktiviteten självmordsförsök då den ofta bryter det negativa tankemönstret. Intressant. Min andra invändning är att räcket är meningslöst då den självmordsbenägna ändå hittar något annat sätt att ta sitt liv på. Här har jag både rätt och fel. Vetenskapliga studier visar att begränsning av tillgång till farliga medel som gevär och gifter minskar antalet självmord med just dessa medel, men till exempel när det gällde uppsättandet av skyddsräcken till höga broar så minskade inte det totala antalet självmordsförsök i en stad, utan de lokaliserades bara till andra ställen. Men i Stockholm har man alltså valt för säkerhets skull att sätta upp ett räcke fastän det inte finns något bevis för att det skulle minska antalet självmord. För det är väl alltid bra att vara på den säkra sidan?

Min tredje invändning mot räcket är dock något mer spekulativ och handlar om den överdrivna trygghetsnarkomanin i samhället. När man börjar spärra av allt det vackra i livet på grund av rädsla så gör man livet lite mindre värt att leva. Jag undrar alltså på ett bredare plan, vilken som är en större bidragande faktor till självmord egentligen; tillgången till vackra vyer från höga broar som vissa till och med väljer att ta sina liv ifrån, eller den ångesten och underliggande rädslan för livet som sådana här skyddsräcken är ett symptom av. Måhända att trygghetsnarkomani inte direkt leder till självmord, men om man ska tro på David Eberhard, överläkare i psykiatri, leder det som han kallar för Sveriges nationella paniksyndrom till att vi blir handlingsförlamade när livet väl ställer oss mot riktiga motgångar. Ja, nu påminns vi ju i alla fall om en sak när vi passerar den vackra vyn från Västerbron – att faror finns överallt och att det är tryggast att betrakta det vackra i livet med viss försiktighet.