Hållbart mode - en osannolik ekvation

När jag sitter hemma på kvällen och lagar mina strumpor, tröjor, jeans som har gått sönder får jag ibland en härlig känsla av att jag faktiskt engagerar mig i min egna privata, tysta revolution. Och egentligen är det inte heller så mycket överdrift att kalla det för just detta: Om vi alla skulle vägra att köpa nya saker direkt efter att de gamla gått sönder (eller efter att vi tröttnat på de), skulle det göra under för vår kära sköra planet. Det hela försvåras dock av "planned obsolescence"som det heter på engelska, och som har ingått som en viktig komponent som driver på tillväxten, marknadsekonomin och resursförbrukningen ända sedan 50-talet. Innan detta blev vanligt, så var till exempel nylonstrumpbyxor så pass segslitna att man kunde bogsera en bil med dem. Nu är produkterna i stället designade till att gå sönder fort, så man blir tvungen att köpa nytt. Jag känner mig faktiskt riktigt förbannad då jag tänker på det: Jag hade kunnat äga kläder som jag inte skulle behöva slänga på årtal om det inte var så.

Har du varit på stan på sistone, så har de nog inte gått dig obemärkt att H&M har nu lanserat sin 'Conscious collection'. "Vad bra, äntligen" kan man kanske tycka, "nu kan jag äntligen köpa billigt mode med gott samvete" kan man nog lura sig själv till att tänka. Javisst, H&M har förbättrat sig (tur att de kallar det bara för 'more sustainable fashion', för riktigt hållbart mode är det knappast). Bland annat har de lovat att använda vatten mer medvetet, fasa ut användandet av giftiga kemikalier, förbättra ansällningsvillkoren för deras anställda i låginkomstländer, och de erbjuder även att ta emot kundernas gamla kläder och återanvända/återvinna dessa. "Riktigt bra!" kan man väl tycka - eller? Men varför vill de allt detta? Varför vill de ta emot alla dessa gamla kläder? Ja, man får ju mindre dåligt samvete av att bli av med det gamla och ersätta det med nytt, så förmodligen förkortas klädernas användningstid ännu mer och kunderna köper fler. Man kanske kan till och med tänka sig att man faktiskt gör nått bra för de fattiga, som nu får rent vatten och bra ansällningsvillkor när man köper kläder på H&M. Men sanningen är faktiskt den, att så länge låginkomstländer fortsätter att exportera foder till våra köttdjur, förorena sina vattendrag med industrier som producerar våra bruksföremål, och den rikare befolkningens garderober och magar blir proppfulla på bekostnad av brända regnskogar, så undermineras de fattigare ländernas möjlighet till att odla sin egen mat och ta hand om sina egna resursbehov. Det som det hela framförallt leder till är en fortsatt beroendeställning där de gamla koloniala strukturerna bara tar nya, dolda former.


Personligen kommer inte jag att köpa ett enda klädföretags hållbarhetsmarknadsföring förrän det
baseras på ett tänk där kläderna i sig ska vara hållbara - att de ska bli slitstarka och hålla så länge som möjligt och inte heller designas utseendemässigt till att ständigt bli mer och mer 'moderna', så man inte längre vill ha de äldre modellerna. Det finns företag som redan arbetar med sådana koncept, som till exempel sportklädesföretaget Patagonia. För varför skulle det egentligen vara så, att en tröja som jag tyckte var 'snygg' för 5 år sedan inte längre skulle vara det nu? Ja, det får man ju fråga sig....

Kemikalieångesten

För ungefär ett år sedan såg jag Stefan Jarls dokumentär ’Underkastelsen’, om alla de farliga kemikalierna som finns överallt i vår omgivning. Direkt efteråt konstaterade jag att det mest var ett misstag att ens se på filmen. Den målade nämligen mest upp en massa skräckscenarion om vad dessa farliga kemikalier kan leda till i form av sjukdom, negativ påverkan på vår fortplantningsförmåga, ständigt ökande påverkan på kommande generationer osv. Dock gavs det i filmen inte många praktiska lösningar till att hantera allt detta i ens vardag. Visserligen är ångest i sig en stor drivkraft för handling, men alltför mycket ångest kombinerat med låg känsla av kontroll bidrar nog snarare till handlingsförlamning och nekande av problemet i fråga. Det var det jag i alla fall kände ett par dagar efter att ha sett filmen. Jag orkade helt enkelt inte ta tag i allt det som jag skulle behöva förändra i min omgivning för att mina barn skulle klara sig undan de dolda farorna som kemikalierna för med sig. Dessutom så rationaliserade jag bort behovet genom att säga till mig själv att vi alla ändå drabbas av sjukdom och dör någon gång, man kan ändå inte undvika alla faror. 

Nu med facit i hand inser jag dock att jag ändå möjligen har påverkats positivt av filmens skräckbudskap. Jag har smått och långsamt minskat på antalet kemikalier i min och mina barns vardag utan att ens tänka på det. Därmed, när jag nyligen läste den eminenta bloggaren, Underbara Claras inlägg om samma ämne kände jag att jag kunde ta det hela med lite mer is i magen. Från hennes blogg tog jag även till mig rekommendationen att läsa vetenskapsjournalisten Katarina Johanssons bok, ’den onda badankan’, där mer handfasta praktiska råd ges till att uppnå en mer kemikaliefri vardag. Jag började läsa denna bok igår. Till min besvikelse väcktes även därav känslan att jag skulle behöva slänga allt i mitt hem för att vara på den riktigt säkra sidan. De flesta av våra ägodelar kommer nämligen inte med en kemikalieinnehållsförteckning, tyvärr. Men denna gång gick känslan av handlingsförlamning och uppgivenhet över fort då jag började rota i mina barns leksaker samt överblicka de möbler, köksredskap och textiler som vi har hemma. Jag kunde nämligen konstatera att vi förmodligen inte har så mycket av de farliga ämnena i vårt hem i alla fall. Och detta helt enkelt för att vi nästan aldrig handlar saker i lågprisvarukedjor som ofta köper upp restlager av handlare utomlands, där kemikaliekontrollen inte är så stringent. Dessutom handlar jag ofta second hand, ekologiskt och naturmaterial, och detta är bra även ur kemikaliesynpunkt. Att jag i övrigt inte handlar en massa onödiga prylar till varken mig själv eller mina barn bidrar till att vi inte har så många gömda kemikaliefällor därhemma. Som Katarina Johansson skriver, beror den ökade kemikalieanvändningen till stor del helt enkelt på att vi konsumerar mer prylar.

Sammanfattningsvis tänker jag ännu en gång strunta i att bli kemikaliehysterisk och börja slänga en massa saker för säkerhets skull. Dock tänker jag skaffa hem ’Den onda badankan’, då den kan vara bra att använda som uppslagsbok när jag i framtiden gör inköp till mitt hem. 

Ett konstaterande om uttråkning och kreativitet

Vi satt i bilen med familjen idag, fast i bilköer på väg hem från Finlandsfärjan - det var tråkigt. Efter ett tags gnällande bad min 4-åriga dotter i baksätet om att få låna pappas iPhone för att få spela spel. Oftast när vi kör långa sträckor brukar vi låta henne spela, mest för våra egna skull för att slippa 'gnället', men denna gång bestämde vi för att hon inte skulle få spela - vi skulle ju vara framme snart. I några minuter var hon ledsen över vårt beslut, och klagade, grät. Sedan började hon prata om annat, och sedan, efter 5 minuter, började hon hitta på sagor och sånger som hon roade oss alla med.

Tänk vad lätt det hade varit att bara ge henne iPhonen, att hon hade fått spela och slippa bli uttråkad! Och tänk vilken lärorik process av att först bli uttråkad och sedan kreativ hon hade gått miste om, om hon nu hade 'fått' spela i stället! Oavsett hur pedagogiska dessa datorspel än är, så tror jag inte att de någonsin kommer att fullt kunna ersätta barnens rena, spontana kreativitet.