En längtan bakåt

En av mina tidigare inlägg ledde till lite spännande diskussion om mänsklighetens ibland överdrivna framåtsträvan – det verkar finnas en stark kraft inom de flesta av oss att alltid sträva mot något annat, nytt, mer spännande, bättre. Samtidigt verkar det som att en del har börjat ifrågasätta denna livsfilosofi, och börjat mer och mer uppskatta det gamla och traditionella – det har blivit trendigt igen med surdeg, hantverk, närproducerat mat osv. När jag tittar närmare på dessa fenomen så börjar jag inse att en stor del av dagens problem möjligen skulle kunna lösas genom att vi helt enkelt skulle ta några steg bakåt i ’utvecklingen’. Tänk, till exempel om alla fortfarande hade bra jordkällare i sina bakgårdar, där man kunde bevara mat som skördas på hösten, möjligen syltas, torkas, eller på andra sätt bevaras, så att den sedan kunde konsumeras på vintern, i stället för att skeppa gigantiska högar mat över världshaven, på grund av att vi har blivit vana vid valfrihet i matbutiken. Om vi i stället kunde lära oss att uppskatta och tycka om den maten som går att odla och framställa här – kanske inte helt och hållet men i alla fall i en större utsträckning – skulle det gynna miljön avsevärt.  

Alexander Fleming - uppfinnaren av penicillin

Också inom det medicinska området finns det möjligen en hel del traditionell urgammal kunskap som skulle kunna bota eller lindra vissa av våra främsta folksjukdomar. För vad är det egentligen som får oss att tro, att den kunskapen som människor har utvecklat sedan urminnes tider för att ta hand om sjukdom inte skulle vara någon bra i jämförelse med det som vi skapat under de sista århundradena av biomedicinens frammarsch? Till och med användningen av penicillin, en av biomedicinens viktigaste upptäckter, har under senare tid lett till utvecklingen av antibiotikaresistenta bakterier, och detta har hänt snabbt i perspektivet av hela mänsklighetens historia. Jag menar inte att biomedicinen inte borde sträva framåt, försöka hitta nya vägar för att bota sjukdomar, lindra lidande osv. och förstås har den redan lyckats på många fronter med detta. Till exempel har mödra- och barnadödligheten minskats avsevärt på grund av ny kunskap, människor lever mycket längre och friskare än någonsin förut.

Artemisin

Men så länge människor har funnits på jorden har det även funnits sjukdom och lidande. Och det har man försökt göra någonting åt genom tiderna. Vissa av dessa metoder har beprövats under tusentals år – och vissa har även upptäckts på nytt, och visat sig kunna bota några av världens största hälsoproblem. Till exempel är malaria en av de 10 ledande dödsorsaker i låginkomstländer, och en av dess främsta behandlingar kommer från den uråldriga traditionella kinesiska medicinen i form av en växt – artemisin. Nyare vetenskapliga studier tyder på att mindfulness, som är baserad på urgammal kunskap inom buddhismen och de vediska traditionerna är mycket verksamt mot depression, som är den största orsakaren av funktionsnedsättning världen över. Däremot har antidepressiva läkemedel (selektiva serotoninåterupptagshämmare), som är moderna medicinens uppfinning mot depression, snabbt blivit något ifrågasatta då det framkommit att vetenskapen i slutändan inte helt stödjer att dessa är så effektiva mot depression som man trodde i början.

I många fall kan alltså en strävan bakåt, en strävan efter att gräva djupare i mänsklighetens kunskap och visdom som utvecklats under en lång tid vara gynnsammare än en blind tro på att allt som är nytt, modernt och baseras på den senaste teknologin alltid per definition ska vara bättre!  

Rymdresor och grundläggande värderingar

Jag är tacksam för att mitt senaste inlägg fick en kommentar som gjorde att jag behövde tydliggöra mitt egna resonemang. Jag lägger därför ut detta resonemang som ett nytt inlägg så det blir mer synligt.

Den som kommenterade påpekade att turistresor till månen skulle kunna i stället ses som ett sätt att få miljarder i bidrag till teknologisk utveckling från folk som annars aldrig hade släppt ifrån sig pengarna, och att denna utveckling i förlängningen kan komma att gagna oss alla. Desto mer effektiv rymdteknologin blir, desto mer nytta kan den göra för mänskligheten och jorden, och om rymdteknologin blir tillräckligt tillgänglig kan den leda till underverk i många goda syften, skrev den som kommenterade.

Detta är säkerligen sant på ett plan. Det jag dock mest blir provocerad av är att det hela kostar så oerhört mycket pengar. Jag har en känsla av att pengarna lättare skulle kunna resultera i mer omedelbar nytta om de användes till att ta sådana teknologier till bruk som vi redan vet fungerar, till ex. att bygga ut solenergin, effektivisera jordbruk med mer enkla medel osv. I många ämnesområden så har vi faktiskt redan mycket kunskap och teknologi som skulle kunna resultera i ett gott liv för alla på jorden om den bara togs i bruk, men oftast är det pengar som är det största hindret. Till exempel i mitt egna ämnesområde, medicinsk vetenskap, finns det en hel del behandlingsmetoder som skulle kunna vara väldigt effektiva, men som inte kan tas i bredare bruk då det råder brist på storskalig evidens om dessas effektivitet. Och för att skapa evidens behövs det forskning, och för det behövs det pengar. 

Men, som sagt vet jag för lite om rymdteknologin och vad den realistiskt kan förväntas resultera i för nytta, för att ha en bestämd åsikt om just den. Egentligen inser jag att min åsikt grundar sig i mer grundläggande värderingar. Jag undrar nämligen om mänskligheten framförallt bör ägna sig åt teknologisk och vetenskaplig utveckling bortom det vi redan har, och bortom det vi kan veta och känna med våra egna sinnen, med våra egna kroppar som de fantastiska verktyg de faktiskt är, eller borde vi i högre utsträckning fokusera på att ta till vara det vi redan har i form av kunskap och redskap, och lära oss att uppskatta det enkla i livet som i många fall kan vara mycket mer kraftfullt och betydelsefullt än vi tror. På ett mer grundläggande plan så tycker jag att mänskligheten fokuserar en hel del för mycket på att söka efter lyckan och framgången någonstans därute, någonstans bortom det vi har och vet, och håller på att tappa kontakten med det naturliga, enkla och mänskliga. 

Hur mycket är en resa till månen värd?

Det finns idag två företag i världen som erbjuder kommersiella resor till månen, i rekreationssyfte, och gissa vad en biljett kostar? 150 miljoner dollar, alltså ungefär en miljard kronor! (http://www.economist.com/node/21557719) I rekreationssyfte, för en person. Visserligen var människans första steg på månen ett stort steg för mänskligheten, och även om jag inte direkt inser nyttan med rymdresor så måste jag medge att jag inte kan veta någonting om vad de möjligen kan resultera i. Men det är en helt annan sak att skicka snuskigt rika människor till månen för ingen annan än sin egen nöjes skull.

Tänk vad man skulle kunna göra för nytta med en miljard kronor!

Emellertid, när jag tänker vidare på detta resonemang så inser jag att många av de saker jag väljer att lägga flera tusen kronor på utan tvivel ter sig lika meningslösa och ofattbara för människor som inte ens har råd med mat till sina barn. Behöver jag verkligen lägga 10 000 på en semester resa, eller 2000 på en vinterjacka? Eller kan jag göra något mer allmännyttigt med pengarna? Detta kan nog var och en av oss fråga sig.

Hursomhelst, så finns det en bestämd mängd resurser i världen som i bästa fall kan delas lika mellan alla, samtidigt som det är hållbart för vår planet (givet att rymdresor inte resulterar i att vi hittar en annan planet som vi också kan ta till vår förfogande – något som jag anser är ytterst osannolikt, men vad vet jag?). Dock försvåras den jämlika, hållbara fördelningen av resurser säkerligen av att vissa enskilda människor har tillgång till så pass mycket pengar att de kan lägga ut en miljard på en nöjesresa.    

The way of truth and love

"Remember that all through history the way of truth and love has always won. There have been tyrants and murderers and for a time they seem invincible but in the end, they always fall - think of it, ALWAYS" 
-Mahatma Gandhi

På vilket sätt vill du falla?

Så här ser sand ut när den förstoras till 250 gånger större. Det kan vi inte se med våra egna ögon, utan vi behöver ett förstorningsglas. Men hur ’ser’ varje stund ut, hur ser verkligheten ut i sin egen perfektion? Stannar vi upp för att känna, se, höra livet så som det är i varje enskild ögonblick, för att verkligen se vad som är där? Det behöver vi inte något förstorningsglas för, men det vi behöver är närvaro. Oftast skapar vi istället inbillad lidande genom att projicera oss själva någon annanstans i våra tankar, genom att vilja vara någon annanstans än där vi är, eller vilja ha någonting vi inte har.  

Om vi räknar ihop alla de minuter vi har levt, och sedan räknar ihop antalet minuter vi levt i verkligt lidande (då menar jag inte det mentala lidandet som grundar sig i en projicerad rädsla inför något vi tror kommer att hända i framtiden, utan verkligt kokar-levande-i-stekhett-olja-just-nu-lidande) och jämför dessa siffror, hur stor är då andelen verkligt lidande?  Oavsett hur illa de varit, så har för de flesta av oss de verkliga stunderna av lidande varit korta och få, och resterande stunder har egentligen varit hyfsat OK. Tänk dig att bli knuffad ur ett flygplan utan fallskärm. Det kan ta flera minuter att slå marken. Det enda verkliga ögonblicket av lidande är då du egentligen når marken, och det ögonblicket är kort. Resten är bara fritt fall. Du kan alltså spendera hela resan oroandes över den smärtan som komma skall, eller så kan du uppleva och njuta av känslan av vinden i håret. 


På vilket sätt vill du falla?

Tillsammans kan vi förbli ensamma - tankar om digitala medier

Igår fick jag förmånen att lyssna på ett tal av Astrid Seeberger - njurläkare och författare till boken ’Den skamlösa nyfikenheten’ - om det goda samtalet och dess oersättliga vikt i mötet mellan vårdgivare och patienter. Detta går uppenbarligen att generalisera även till resten av mänskliga relationer. Hon citerade sin morfar som en gång hade sagt att mötet mellan människor borde präglas av skamlös nyfikenhet, där lyssnaren varken skäms för att vilja veta eller för det som han får veta genom samtalet. Att bli lyssnad på med nyfikenhet, utan att bli dömd är en av de viktigaste mänskliga behoven.

Under talet nuddade Astrid Seeberger även vid ett ämne som jag tidigare skrivit om, nämligen hur digitala medier och smarta telefoner påverkar mänskliga relationer och att detta konkret kan illustreras genom att så kallade spegelneuroner inte aktiveras vid kommunikation via internet/SMS/sociala medier.  Spegelneuroner är en viss typ av hjärnceller som upptäcktes 1992, som spelar en grundläggande roll i förekomsten av vår empatiska förmåga – vår förmåga att känna in och förstå varandra. Dessa spegelneuroner i både vår rörelse- och förnimmelsecenter i hjärnan aktiveras nämligen när vi ser en annan människa röra på sig, utsättas för smärta eller bli berörd till den graden att vi upplever det som skönt att se en annan person bli smekt – nästan som att vi själva blir smekta på samma sätt. Men dessa neuroner aktiveras alltså inte vid kontakter via digitala medier, där vi inte möter den andra personen ansikte mot ansikte. Alltså möjliggör inte dessa medier det viktiga, äkta mötet människor emellan.

Här får Astrid Seeberger medhåll av en Amerikansk psykologiforskare, Sherry Turkle, som nyligen har skrivit boken ’Alone together’. Enligt henne förhindrar dagens digitala uppkoplingsmöjligheter oss från att verkligen möta varandra, lyssna på varandra och förstå. Medan vi tror att vi är kopplade till en stor grupp människor, är de kontakter och kommunikationer som oftast meddelas genom digitala medier väldigt ytliga, och personligheterna som presenteras har finputsats genom möjligheten för redigering och eftertanke samt kraven för snabba, korta utlägg. Det finns inget dåligt i sig i att kunna koppla till varandra på ett enkelt sätt, och visserligen kan en varm, känslomässig SMS väcka starka känslor av omtanke och samhörighet, men det är när denna form av samvaro börjar ersätta det äkta mötet människor emellan som problemen uppstår. Genom ständig flykt till uppkoppling och ytlig samvaro håller vi nämligen på att tappa vår förmåga att vara ensamma, att blicka inåt och lära att känna oss själva. Därmed förlorar vi även förmågan att möta varandra på ett ärligt sätt, och se varandra så som vi egentligen är i stället för det vi väljer att presentera av oss själva genom digitala medier.

Du kan läsa och lyssna mer om dessa två inspirerande kvinnor här:

http://www.dn.se/insidan/insidan-hem/det-goda-samtalet-ar-basta-medicinen

http://www.ted.com/talks/sherry_turkle_alone_together.html