För ungefär ett år sedan såg jag Stefan Jarls dokumentär ’Underkastelsen’, om alla de
farliga kemikalierna som finns överallt i vår omgivning. Direkt efteråt konstaterade
jag att det mest var ett misstag att ens se på filmen. Den målade nämligen mest
upp en massa skräckscenarion om vad dessa farliga kemikalier kan leda till i
form av sjukdom, negativ påverkan på vår fortplantningsförmåga, ständigt ökande
påverkan på kommande generationer osv. Dock gavs det i filmen inte många
praktiska lösningar till att hantera allt detta i ens vardag. Visserligen är
ångest i sig en stor drivkraft för handling, men alltför mycket ångest
kombinerat med låg känsla av kontroll bidrar nog snarare till
handlingsförlamning och nekande av problemet i fråga. Det var det jag i alla
fall kände ett par dagar efter att ha sett filmen. Jag orkade helt enkelt inte
ta tag i allt det som jag skulle behöva förändra i min omgivning för att mina
barn skulle klara sig undan de dolda farorna som kemikalierna för med sig.
Dessutom så rationaliserade jag bort behovet genom att säga till mig själv att
vi alla ändå drabbas av sjukdom och dör någon gång, man kan ändå inte undvika
alla faror.
Nu med facit i hand inser
jag dock att jag ändå möjligen har påverkats positivt av filmens skräckbudskap.
Jag har smått och långsamt minskat på antalet kemikalier i min och mina barns
vardag utan att ens tänka på det. Därmed, när jag nyligen läste den eminenta
bloggaren, Underbara Claras inlägg om samma ämne kände jag att jag kunde ta det
hela med lite mer is i magen. Från hennes blogg tog jag även till mig rekommendationen
att läsa vetenskapsjournalisten Katarina Johanssons bok, ’den onda badankan’,
där mer handfasta praktiska råd ges till att uppnå en mer kemikaliefri vardag.
Jag började läsa denna bok igår. Till min besvikelse väcktes även därav känslan
att jag skulle behöva slänga allt i mitt hem för att vara på den riktigt säkra
sidan. De flesta av våra ägodelar kommer nämligen inte med en
kemikalieinnehållsförteckning, tyvärr. Men denna gång gick känslan av
handlingsförlamning och uppgivenhet över fort då jag började rota i mina barns
leksaker samt överblicka de möbler, köksredskap och textiler som vi har hemma. Jag
kunde nämligen konstatera att vi förmodligen inte har så mycket av de farliga
ämnena i vårt hem i alla fall. Och detta helt enkelt för att vi nästan aldrig
handlar saker i lågprisvarukedjor som ofta köper upp restlager av handlare
utomlands, där kemikaliekontrollen inte är så stringent. Dessutom handlar jag
ofta second hand, ekologiskt och naturmaterial, och detta är bra även ur kemikaliesynpunkt.
Att jag i övrigt inte handlar en massa onödiga prylar till varken mig själv eller mina barn
bidrar till att vi inte har så många gömda kemikaliefällor därhemma. Som
Katarina Johansson skriver, beror den ökade kemikalieanvändningen till stor del
helt enkelt på att vi konsumerar mer prylar.
Sammanfattningsvis tänker
jag ännu en gång strunta i att bli kemikaliehysterisk och börja slänga en massa
saker för säkerhets skull. Dock tänker jag skaffa hem ’Den onda badankan’, då
den kan vara bra att använda som uppslagsbok när jag i framtiden gör inköp till
mitt hem.
