Så här ser sand ut när den förstoras till 250
gånger större. Det kan vi inte se med våra egna ögon, utan vi behöver ett
förstorningsglas. Men hur ’ser’ varje stund ut, hur ser verkligheten ut i sin
egen perfektion? Stannar vi upp för att känna, se, höra livet så som det är i
varje enskild ögonblick, för att verkligen se vad som är där? Det behöver vi inte något förstorningsglas för, men det vi behöver är närvaro. Oftast skapar vi
istället inbillad lidande genom att projicera oss själva någon annanstans i
våra tankar, genom att vilja vara någon annanstans än där vi är, eller vilja ha
någonting vi inte har.
Om vi räknar ihop alla de minuter vi har levt, och sedan räknar ihop antalet minuter vi levt i verkligt lidande (då menar jag inte det mentala lidandet som grundar sig i en projicerad rädsla inför något vi tror kommer att hända i framtiden, utan verkligt kokar-levande-i-stekhett-olja-just-nu-lidande) och jämför dessa siffror, hur stor är då andelen verkligt lidande? Oavsett hur illa de varit, så har för de flesta av oss de verkliga stunderna av lidande varit korta och få, och resterande stunder har egentligen varit hyfsat OK. Tänk dig att bli knuffad ur ett flygplan utan fallskärm. Det kan ta flera minuter att slå marken. Det enda verkliga ögonblicket av lidande är då du egentligen når marken, och det ögonblicket är kort. Resten är bara fritt fall. Du kan alltså spendera hela resan oroandes över den smärtan som komma skall, eller så kan du uppleva och njuta av känslan av vinden i håret.
På vilket sätt vill du falla?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar