Läskiga monster och elaka häxor

Det känns aktuellt och alldagligt nuförtiden att ifrågasätta genusrollerna som skildras i sagoböcker. Det har nästan blivit tabu bland Svenska föräldrar med sagor där prinsessor är svaga, snälla och räddas av prinsar på vita hästar, och det publiceras en hel del moderna sagor där prinsessorna i stället är starka, orädda, kloka. Det sunda förnuftet säger oss att barn påverkas av de berättelser de växer upp med, att dessa skapar förväntningar för hur verkligheten borde se ut.

Men då undrar jag: Varför är det så föga ifrågasatt att ett stort antal barnsagor implicit delar upp världen svart och vitt i de goda och de onda? Jag har inte hört eller läst att någon debatterar detta - jag kan ha missat det, men har i alla fall inte uppfattningen om att en sådan debatt skulle ha varit framträdande någonstans. Är det på grund av att en svart och vit syn på världen ligger så djupt inrotad i vårt kollektiva medvetna, att vi inte ens ifrågasätter den? Är det verkligen så att majoriteten tror och tänker att världen helt enkelt består av två typer av människor - de goda och de onda, tydligt och enkelt? 

Visst finns det också väldigt fina sagor, där världen presenteras mer nyanserad. Den Franska sagan 'Kirikou och den elaka häxan' är ett sådant exempel, där den initialt elaka häxan blir snäll när hon blir av med piggen i hennes rygg som har orsakat henne stor smärta och obehag. Och så finns det förstås många andra sagor, där uppdelningen mellan de onda och goda är helt frånvarande. Men jag blir ändå ofta besviken  när jag letar efter fina sagor att läsa till mina barn, över den stora skaran sagoböcker som skildrar vissa som absolut onda utan vidare förklaring.