Idag går jag runt med en tung, kvävande känsla i bröstet. Dagen började med beskedet om att ett barn på min dotters förskola har mist livet. En djup orättvisa, en djup sorg för föräldrarna och andra närstående. Jag var inte nära bekant med varken barnet eller hans familj, men minns pojken som en av de gladaste, mest livliga - mest minnesvärda. Han kanske levde för fullt för att han visste att han tidigt skulle gå.
Mest närvarande inom mig är känslorna av stark orättvisa. Varför händer detta vissa, medan andra får leva sina liv så lyckliga, utan några stora bekymmer. Alla har vi våra svårigheter, men de fördelas på intet sätt lika här i världen. Varför? Vissa av oss som har gynnats med lyckliga öden lever dock nog med en känsla av skuld för detta, en rädsla för att möta det svåra i livet och för att olyckan en dag kommer att drabba en själv - det är kanske däri en smula rättvisa ligger gömd, likaså i vår förmåga och behov av att leva oss in i varandras öden, vår medkänsla.
Jag kan inget annat önska än att de som drabbas av de största orättvisorna här i världen kan finna mening gömd där den minst verkar finnas. Det kan inte jag göra, för jag har ännu inte drabbats.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar