Trohet stärker par (inte otrohet för guds skull!)

Jag känner mig väldigt provocerad av måndagens artikel i Svenska Dagbladets idagserie: ”Otrohet kan stärka par” http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/sex-och-relationer/otrohet-kan-starka-par_7621348.svd. Speciellt förbluffad känner jag mig över Catherine Hakim's förslag att det skulle vara OK att vara otrogen, om man bara lyckas hålla det hemligt. Är det verkligen det man vill ha mellan en och ens livspartner - en stor hemlighet som gör att man i smyg tappar respekten för denna? För det skulle jag vilja påstå är vad som väldigt lätt kan hända om man är otrogen i smyg – att den som bedrar känner sig elak inombords, och den bedragna i bedragarens ögon blir den löjliga, blåögda som litar på en fastän man egentligen gör allt detta hemska bakom dess rygg. 

Jag tycker absolut att det är bra att diskutera allt detta mer öppet, att det faktiskt kan vara utmanande att vara trogen i en lång relation, att många faktiskt attraheras av andra och ibland gärna vill ha lite mer spänning som kontrast till det vardagliga. Emellertid är jag övertygad om att det är mycket mer gynnsamt för var och ens personliga utveckling och välmående i en parrelation att just se det som en utmaning att acceptera dessa känslor utan att behöva ge uttryck för dom. Man kan säkerligen även lära sig mycket om sig själv genom att utforska känslorna vidare, om man känner sig attraherad av en annan person: Varför är jag attraherad till denna andra person? Finns det några attribut som den personen har som jag själv önskar att jag hade? Som jag önskar att min partner hade? Hur kan jag jobba vidare med detta? Kan jag ta upp detta med min partner? Kan jag börja utveckla vissa sidor som jag saknar hos mig själv? Finns det vissa sidor i min parrelation som jag bör arbeta med? Till viss del tycker jag att en parrelation borde ses som just detta – en utmärkt arena för bägge parterna att utvecklas och upptäcka sina svagheter genom gemenskapen och dess motgångar.

Jag menar inte att detta alltid skulle vara lätt, och det är nog rätt så omöjligt att en lång relation inte skulle drabbas av vissa större svackor. I slutändan är jag dock övertygad om att det är mycket mer givande att öva på att leva upp till ens mer grundläggande värderingar (här kommer mitt ledord igen), och att lyckas med detta trots svårigheter, än att ge efter för ens känslor som att det var känslorna som styrde oss, i stället för att vi själva medvetet skulle kunna styra oss själva. I största allmänhet tror jag att det är viktigt att vi lär oss mer att lyssna på våra känslor, blicka inåt och förstå varför vi har känslorna och agera konstruktivt därefter, i stället för att ge efter för varenda begär som vi har.

Jag hoppas verkligen att SvD lyckas balansera denna usla artikel med en annan som tar upp de motsatta argumenten.