Cykelmotgångar och -medgångar

Andra dagen i Hanoi. Jag sitter på jobbet och har funnit min plats här igen. Igår var orienteringsdagen - det verkar alltid behövas en sådan då jag kommer hit. Jag hade som vanligt en färdig plan: Jag skulle gå upp på morgonen, gå ner till gatan, köpa en bánh mì (namnet kommer från den Franska kolonialtiden, från det franska ordet 'Pain-demi', och betecknar en minibaguette med fyllning, i mitt fall ägg, gurka, koriander och chilisås), gå till det närmaste fiket och dricka en cà phê sữa đá (iskaffe med mjölk), och dra iväg till ett jobbmöte med cykeln som jag hade lovats få låna från gästhemmet där jag bor. 

Men icke. Brödet åt jag visserligen, men sedan började det spöregna. Jag hade glömt hur fort regnvädret uppstår här, helt utan förvarning, och hade missat att utrusta mig med regnkappa – jag gick alltså tillbaka till gästhemmet och hämtade en. Sedan gick jag till gatuhörnan där det förut fanns ett trevligt hål-i-väggen-fik, och tänkte ta mig en snabb morgonfika. Efter att ha traskat dit genom vattenpölarna och fått byxbenen dyngsura, insåg jag att fiket som fanns där för tre år sedan inte längre finns kvar. Jaha, då bestämde jag mig för att cykla iväg till mitt möte och ta en kaffe på vägen...trodde jag. Jag begav mig i regnet med cykeln som jag fick låna. Den var en mountaincykel som fastnat på låg växel, så jag tog mig fram väldigt långsamt fastän jag trampade som en galning och vattnet plaskade - usch, men jag behövde ju hinna till mötet, så jag tänkte att jag får skaffa en annan cykel sedan. Efter att ha kommit fram ungefär 2 kilometer, försökte jag byta till högre växel, men då hoppade cykeln till den allra lägsta. Det var då alldeles omöjligt att ta sig fram med den, och jag bestämde, uppgiven, att jag nog måste gå tillbaka med cykeln till gästhemmet, flytta på mitt möte, och åka in till stan och hyra en ordentlig, gammal rostig cykel utan växlar och nöja mig med att börja jobba först på eftermiddagen.

Att cykla är ett utomordentligt sätt at ta sig fram i denna vackra, folkrika stad. Trafiken består mest av mopeder, men även antalet bilar har ökat stadigt under de senaste åren. Min före-detta handledare har berättat att då han först kom hit 1997, så fanns det bara cyklar - utvecklingen sker fort här, åt alla håll: För några år sedan skrattade alla åt mig då jag valde att cykla i stället för att köra moped - det är ju bara de fattiga som cyklar. Men nu har vissa börjat inse, att det även kan vara bra att cykla. Jag fick till och med höra denna gång, att det nu kan uppfattas som coolt att cykla. 

Trafiken i Hanoi - i brist på egna bilder lägger jag upp andras..

När jag cyklar runt i denna stad, bland trafiken som av en utomstående nog inte kan te sig som något annat än galen, häpnas jag alltid av den otroliga harmonin, det skickliga samspelet och tilliten på andra medtrafikanter som gör att trafiken ändå fungerar, fastän det verkar som att inga officiella regler efterföljs. Cykelvägar finns det inte någon fråga om, så jag cyklar mitt bland tusentals och åter tusentals mopeder, som under rusningstrafiken även spiller ut över trottoarerna, samt bilar, bussar och gatuförsäljare. Som fotgängare, om man vill korsa gatan, har man inget annat val än att börja gå mitt i det ständiga trafikflödet, och lita på att andra väjer, gör plats. Det är som att i brist på regler och tillsyn ökar den mänskliga förmågan till samarbete och ömsesidig tillit och hänsyn - av ren nödvändighet. Jag tänker mig att detta nog gäller det mesta i livet, och funderar över var den gyllene gränsen går, där regler, tillsyn och trygghet egentligen börjar motarbeta oss i stället för att skydda och hjälpa  (Jag vill dock inte på något sätt idealisera trafiksituationen här).