En hyllning till Hanoi

Jag är nyss hemkommen från Vitenam och resan var lyckad – oväntad lyckad faktiskt. Jag har äntligen fått chansen att verkställa en arbetsmässig dröm som jag velat göra sedan 2005, då jag först började med folkhälsoprojekt där. Nu har jag nämligen utbildat färdigt 10 psykologer och traditionella Vietnamesiska medicinare (deras traditionella medicin är väldigt snarlik den Kinesiska), i att använda sig av meditation och yoga för att behandla patienter med depression inom primärvården. Om allt går som planerat kommer vi att utvärdera denna typ av behandling kliniskt i början av nästa år. Det finns dock alltid väldigt stora ’om’ i dessa lägen, men nu har jag i alla fall delat med mig av mina kunskaper, och de som gått utbildningen kommer förhoppningsvis i alla fall ha någon nytta av det de lärt sig.

På ett sätt är det ju faktiskt något ironiskt att jag, en västerlänning, åker till Vietnam och lär folk där att använda sig av en kunskap som faktiskt har sitt ursprung i deras egen kultur. Det är dock framförallt just inom psykiatrin som den Vietnamesiska sjukvården har en väldigt biologiskt orienterad sjukdomssyn, där enbart allvarliga mentala sjukdomar behandlas, och då för det mesta enbart inom psykiatriska sjukhus och med psykofarmaka. Denna tradition har de förstås tagit till sig från den västerländska ”avancerade” kunskapen inom biomedicin – den traditionella Vietnamesiska medicinen får till exempel inte användas för att behandla personer med allvarligare depressioner. Jag ser det alltså delvis som mitt ansvar som västerlänning att ’ge tillbaka’ kunskapen som funnits i Vietnam i olika former sedan länge, men nu ompaketerad som en psykologisk behandlingsmetod, med tillhörande vetenskaplig evidens om effektivitet mot depression.

Jag ser även att nu, då jag äntligen kunnat verkställa mina arbetsmässiga drömmar i Vietnam, så har min känslomässiga förhållning till landet blivit mycket varmare. Visserligen har jag alltid tyckt om landet, men särskilt huvudstaden Hanoi har alltid tidigare också under ytan varit något förknippad med känslor av ”måsten” och en vag frustration över att inte riktigt få chansen att göra det jag verkligen vill inom mina projekt där. Men nu är alltså den känslan helt borta, och jag har verkligen lärt mig att älska denna stad som har varit ett slags ’andra hem’ i sju år. Lustigt nog händer detta först när jag egentligen annars känner mig färdig med att arbeta med projekt utomlands, utan hellre skulle stanna i hemlandet i min nuvarande livssituation med två små barn. Ändå känner jag en stark vilja att bejaka denna möjlighet att göra det jag länge velat, även om möjligheten väl kom först efter att jag släppt taget och slutat aktivt försöka få det att hända.

Nedan finns lite bilder på vissa saker som jag särskilt älskar med Hanoi.