Välfärd utan tillväxt – så skapar vi ett hållbart samhälle

Jag hade nog inte kunnat hitta en bättre bok som på ett mer övertygande, och fakta-baserat sätt beskriver allt det jag försöker förmedla med denna blogg, än Tim Jacksons bok med den ovannämnda titeln. Alltså tänkte jag att en boksammanfattning var på sin plats här. Tim Jackson är inte vilken som helst konspirationsteoretiker, utan en framgångsrik professor i ekologisk ekonomi som sitter i den brittiska regeringens hållbarhetskommission – alltså en rätt så trovärdig och inflytelserik snubbe. Jag hoppas verkligen att hans idéer slår igenom i stor skala.

Grundtesen i boken är att den rådande kapitalistiska marknadsekonomin som framför allt är beroende av ekonomisk tillväxt är ohållbar både ur en ekologisk samt mänsklig synpunkt och att ett alternativ är både möjligt och nödvändigt. Det mest ironiska med dagens samhälle är att den är beroende och drivs av krafter som inte enbart försummar miljömässig hållbarhet, utan även är kontraproduktiva ur ett mänskligt välfärds- och blomstringssynpunkt. Utöver detta, är den tillväxt-drivna ekonomin inte heller hållbar i längden från en rent ekonomisk synpunkt – jordens resurser tar helt enkelt slut någon gång!

En vanlig argumentation för hur vi skulle kunna komma undan den begränsade tillgängligheten av resurser och ökande ekologiska påverkan av fortsatt ekonomiskt tillväxt är idéen av ”frikoppling” – att teknologisk effektivisering av produktionen skulle kunna utvecklas i snabbare takt än vad själva produktionen gör, och på så sätt minska resursberoendet och miljöpåverkan av den ständigt ökande konsumtionen. Tim Jackson behandlar dock denna myt av frikoppling på djupet, och argumenterar emot att den någonsin skulle vara möjlig given den enorma effektiviseringen som då skulle behövas – en effektiviseringsfart som aldrig tidigare bevittnats under mänsklighetens historia, och som endast skulle kunna hända om det skedde en ren teknologisk mirakel.

Utöver de självklara ekologiska argumenten, är argumenten mot ett ständigt behov av ekonomisk tillväxt att många mätningar faktiskt visar att om BNP överskrider 15 000 USD/person/år bidrar den inte längre till utökade mänskliga möjligheter för välfärd och blomstring: bland annat mått av livslängden, lyckan och barnadödligheten har nämligen inte förbättras något mer med en ökad ekonomisk tillväxt utöver denna. Den sociala delaktigheten och möjligheterna till deltagande i samhällslivet i vissa fall till och med motarbetas av högre ekonomisk tillväxt, bland annat på grund av ökade inkomstklyftor och sammanbrutna lokala gemenskap. Utöver detta, står materialistiska värden som popularitet, image och ekonomisk framgång i direkt psykologisk motsats till värden som självacceptans, tillhörighet och en känsla av gemenskap i samhället. Det är de senare som bidrar till vårt välmående, och som är välfärdens beståndsdelar.

Alltså finns det omfattande bevis för att en tillväxtbaserad ekonomi vare sig bidrar till ett hållbart eller välmående samhälle. En hållbar ekonomi borde hellre fokusera på investeringar i till exempel energieffektiva byggnader, elnät, förnybar energi och kollektivtrafik, också för att dessa sektorer har en hög arbetsintensitet och anställer därmed många. En ny ’tillväxtmotor’ skulle alltså, i stället för att drivas av en allt större resurskonsumtion, bygga på utsläppsfria källor och försäljning av icke-materiella tjänster. Produktionen av icke-materiella tjänster (till exempel återvinning, återanvändning, och uthyrning, samt kultur, yogalektioner, hårfrisering, trädgårdstjänster osv.) är dessutom arbetstillfällen som ger människor en chans att delta meningsfullt i samhället och därmed bidrar avsevärt till ökad välfärd. 

Trohet stärker par (inte otrohet för guds skull!)

Jag känner mig väldigt provocerad av måndagens artikel i Svenska Dagbladets idagserie: ”Otrohet kan stärka par” http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/sex-och-relationer/otrohet-kan-starka-par_7621348.svd. Speciellt förbluffad känner jag mig över Catherine Hakim's förslag att det skulle vara OK att vara otrogen, om man bara lyckas hålla det hemligt. Är det verkligen det man vill ha mellan en och ens livspartner - en stor hemlighet som gör att man i smyg tappar respekten för denna? För det skulle jag vilja påstå är vad som väldigt lätt kan hända om man är otrogen i smyg – att den som bedrar känner sig elak inombords, och den bedragna i bedragarens ögon blir den löjliga, blåögda som litar på en fastän man egentligen gör allt detta hemska bakom dess rygg. 

Jag tycker absolut att det är bra att diskutera allt detta mer öppet, att det faktiskt kan vara utmanande att vara trogen i en lång relation, att många faktiskt attraheras av andra och ibland gärna vill ha lite mer spänning som kontrast till det vardagliga. Emellertid är jag övertygad om att det är mycket mer gynnsamt för var och ens personliga utveckling och välmående i en parrelation att just se det som en utmaning att acceptera dessa känslor utan att behöva ge uttryck för dom. Man kan säkerligen även lära sig mycket om sig själv genom att utforska känslorna vidare, om man känner sig attraherad av en annan person: Varför är jag attraherad till denna andra person? Finns det några attribut som den personen har som jag själv önskar att jag hade? Som jag önskar att min partner hade? Hur kan jag jobba vidare med detta? Kan jag ta upp detta med min partner? Kan jag börja utveckla vissa sidor som jag saknar hos mig själv? Finns det vissa sidor i min parrelation som jag bör arbeta med? Till viss del tycker jag att en parrelation borde ses som just detta – en utmärkt arena för bägge parterna att utvecklas och upptäcka sina svagheter genom gemenskapen och dess motgångar.

Jag menar inte att detta alltid skulle vara lätt, och det är nog rätt så omöjligt att en lång relation inte skulle drabbas av vissa större svackor. I slutändan är jag dock övertygad om att det är mycket mer givande att öva på att leva upp till ens mer grundläggande värderingar (här kommer mitt ledord igen), och att lyckas med detta trots svårigheter, än att ge efter för ens känslor som att det var känslorna som styrde oss, i stället för att vi själva medvetet skulle kunna styra oss själva. I största allmänhet tror jag att det är viktigt att vi lär oss mer att lyssna på våra känslor, blicka inåt och förstå varför vi har känslorna och agera konstruktivt därefter, i stället för att ge efter för varenda begär som vi har.

Jag hoppas verkligen att SvD lyckas balansera denna usla artikel med en annan som tar upp de motsatta argumenten.     

Hur kan vi bättre ta hand om våra barn?

Det skrivs om i dagspressen titt som tätt att barn mår dåligt idag – mobbning ökar, BUP-besöken blir fler, ångesten, stressen, koncentrationssvårigheterna besvärar fler. Det krossar mitt hjärta att läsa allt detta, och att veta att jag som förälder inte har ett val – en dag kommer mina kära småttingar slussas ut till samhället, till skolan, där de kommer att utsättas för världens grymhet. Det skär nog i hjärtat extra mycket då vi vet att barnen själva är oskyldiga för allt detta, men ändå får uppleva så mycket svårigheter – att även de barn som agerar ut sin egen ilska på andra är i grunden oskyldiga, och lider. Det enda jag kan hoppas på är att jag på bästa sätt kan möjliggöra att mina barn växer upp med en stark självkänsla, en tilltro till sig själva och sin egen förmåga, och att de inte blir förkrossade om de råkar uppleva mobbning eller andra former av stress och motgång.

Men jag läser även andra saker som ger hopp om en ljusare framtid för våra barn. Bland annat läste jag nyligen Dalai Lama’s senaste bok ”Beyond Religion: Ethics for a whole world”, där han syftar till att lägga upp ett etiskt ramverk som kan tas till av alla, oavsett om de är troende eller ateister. Han bygger detta på sin egen kunskap inom buddhismen, sina breda erfarenheter av att ha rest runt världen och bekantat sig med andra religioner, och sitt täta samarbete med flertalet vetenskapsmän i syfte att få en vetenskaplig, objektiv, sekulär förståelse för effektiviteten av de metoder som man använder sig av inom buddhismen för att träna sinnet och hjärtat. Han nuddar också vid ämnets relevans för skolan på ett sätt som för mig var en ögonöppnare, och till viss del möjligen förklarar varför barn mår sämre och sämre. Förr i tiden, när religionen hade en betydelsefull roll i samhället, behövde man inte lära ut etik och moral i skolan, utan man kunde räkna med att barn fick sin etiska fostran utanför skolan, genom det religiösa samfundet och samhället i stort. Nuförtiden, i en allt mer sekulariserad värld, finns det däremot ingen tydlig, omfattande etisk ramverk som vi alla förhåller oss till och lär ut till våra barn, utan det är upp till var och en som förälder att göra det på sitt eget sätt. Emellertid, eftersom vi nuförtiden är mer drivna av ekonomiska och materialistiska värden, blir de etiska värdena lidande. Dalai Lama föreslår att skolan nu skulle kunna ta ett större ansvar för barnens etiska uppfostran, och att detta skulle kunna göras enligt hans föreslagna ramverk för en sekulär etik.

Det andra positiva är att jag nyligen lärde mig om ett projekt i kommunala skolor i Oakland, Kalifornien, som i 2010 klassades som staden med 5:e mest våldsamma brått per invånare i USA. Där gjorde man just det som Dalai Lama föreslår - lärde ut verktyg baserade på medveten närvaro (mindfulness) till barn för att de bättre skulle kunna hantera sina svåra känslor, och agera på ett etiskt, konstruktivt sätt inför vardagliga, svåra situationer. Barn har mycket lättare att ta till sig dessa nya kunskaper än vad vuxna har, då de ännu inte blivit så djupt betingade av samhället. Det enda man behövde göra var att lära ut övningarna under sammanlagt 4 timmar under en period av sex veckor, så såg man de stora effekterna som visas i figuren nedan.  

Men det som mest berörde mig var följande utsagor av barn som varit med i projektet.

“Jag känner som att jag har moden att göra vad som helst nu.” elev från 1:a klass

“Jag tycker om mindfulness, eftersom det hjälper mig att må bättre, och lär mig att fokusera.” elev från 4:e klass

“Jag satt på en fest med min vän. Två killar kom fram till oss och sade att de vill slåss. Min vän hade en pistol och han var färdig att använda den. Vet du vad jag gjorde? Jag sitter på festen och gör en kroppskanning (en mindfulnessövning). Ja, verkligen, en kroppskanning. Jag andades. Sen tog jag min väns pistol och gick därifrån.” Amar, gymnasie-elev

Möjligen finns det alltså verktyg som vi kan ta till, för att undvika att se mer av följande sorts rubriker i dagspressen framöver: http://www.dn.se/nyheter/sverige/manga-barn-vill-inte-leva-vidare

The Guest House

Joseph Domareki, oil painting

This being human is a guest house

Every morning a new arrival

A joy, a depression, a meanness,

some momentary awareness comes

as an unexpected visitor

Welcome and entertain them all!

Even if they are a crowd of sorrows,

who violently sweep your house

empty of its furniture

Still, treat each guest honorably

He may be clearing you out for some new delight

The dark thought, the shame, the malice

meet them all at the door, laughing

and invite them in

Be greatful for whoever comes

because each has been sent

as a guide from beyond

- Rumi, 11th century

Fire

What makes a fire burn

Kirstin Ilse - fire on silk

is space between the logs,
a breathing space.
Too much of a good thing,
too many logs
packed in too tight
can douse the flames
almost as surely
as a pail of water would.
So building fires
requires attention
to the spaces in between,
as much as to the wood.
When we are able to build
open spaces
in the same way
we have learned
to pile on the logs,
then we can come to see how
it is fuel, and absence of the fuel
together, that make fire possible.
We only need to lay a log
lightly from time to time.
A fire
grows
simply because the space is there,
with openings
in which the flame
that knows just how it wants to burn
can find its way.

Motsatserna bildar helheten

I förra veckan skulle jag föreläsa om dialektisk beteendeterapi och behövde därför få en bättre förståelse om vad det egentligen innebär. Denna terapimetod har hjälpt många ungdomar med borderlineproblematik att hitta en balans i livet. Dessa är ofta svårbehandlade patienter som har svårt att hantera sina egna känslor, och ofta uttrycker det i form av självskadebeteende.  Terapin baseras delvis på filosofen Hegels idé av dialektik, där en tes och dess antites bildar en helhet, och jag insåg att denna princip är applicerbar för alla, vare sig friska eller psykiskt sjuka. Praktiskt och enkelt kan det hela förklaras som att det ’svarta’ och ’vita’ i tillvaron inte utesluter varandra, utan bildar tillsammans helheten - att det oftast inte finns en enda sanning, utan att förståelsen av helheten bildas genom att även ta in det motsatta perspektivet.

I dialektisk beteendeterapi appliceras denna idé för att möjliggöra en ökad acceptans för det komplexa mänskliga känslolivet. Vi känner inte i svart och vitt, utan ofta kan vi ha flertalet olika känslor om en och samma sak. Däremot, när vi försöker förstå våra känslor genom vårt rationella tänkande får vi svårt med att hantera denna komplexitet. Emellertid är det just genom att ta in och acceptera det komplexa, ofta motstridiga i tillvaron som vi bättre kan lära oss att leva med oss själva och acceptera oss själva som vi är.

Som ett praktiskt exempel kan jag ta de känslor jag känner inför att det landet jag bor i inte är mitt ursprungsland. Medan jag känner mig hemma i Sverige och har ett helt, fint liv här, kan jag också emellanåt sakna mitt ursprungsland Finland. Jag trivs där väldigt bra, och det finns vissa aspekter av den finska kulturen som rimmar bättre med mitt inre än vad den svenska gör. Jag skulle lätt kunna fasta i ett jämförande, där jag ständigt försöker få reda på vilket land jag tycker mest om, som att det ena utesluter det andra. Dock i stället för att brottas med känslorna av att egentligen helst vilja kunna bo på två ställen samtidigt, kan jag genom en helhetssyn faktisk njuta av att få ta del av båda de goda aspekterna av livet i Sverige och i Finland. Jag besöker ju trots allt Finland ofta, och har tät kontakt med vänner och släkten därifrån. Andra exempel på hur det dialektiska kan yttra sig i vårt känslomässiga liv är att vi kan vara både starka i vissa situationer och svaga i andra, lyckliga och olyckliga, älska och hata en och samma person, tycka om saker som inte passar in i vår övriga bild om vilka vi är osv. Men vi kan alltså finna en större acceptans inför oss själva om vi tillåter oss att vara de komplexa varelser som vi är, och härbärgerar det hela, i stället för att brottas emot de känslor som inte passar in i vår logiska bild av vilka vi är.  

Dags för D-vitamin

Bilden är från: http://anniephotoblog.blogspot.se/2011/12/fall-winter.html

I morse hade jag väldigt svårt att gå upp från sängen, fastän jag hade sovit mina heliga 8 timmar. Jag har aldrig varit direkt morgonpigg, men i morse var det så där extra svårt som det bara brukar vara under vinterhalvåret, och den tunga, trötta känslan kan ibland hålla i sig hela dagen. Då vet jag att det är dags för D-vitamintillskott, så jag börjar ta 10 droppar/dag av min dotters droppar som hon får från BVC (fast jag köper nya på apoteket när de tar slut – utnyttjar alltså inte BVC’s gratisdroppar hänsynslöst). Jag brukar inte bli deprimerad på vintern, då jag egentligen njuter av det lite lugnare, mer inåtvända tillståndet som består då dagarna blir kallare och mörkare. Som balans till den ökade aktiviteten och extraversionen under sommarhalvåret känner jag ett periodiskt behov av mer tid för lugn och reflektion. Den är välkommen. Men trötthet och brist på energi är centrala symptom av depression, och jag kan tänka mig att denna sorts trötthet som jag idag känner kan för vissa föranleda en depression, speciellt då dagens samhälle till hög grad uppmuntrar till och premierar en hög aktivitetsnivå. Många känner sig nog misslyckade och deprimerade då de inte kan leva upp till denna förväntan.   

Emellertid behöver man kanske inte lida av trötthet och nedstämdhet i onödan. Bristen på solljus är en starkt bidragande faktor, och det finns ett antal lösningar. Detta uppenbarades för mig väldigt tydligt då jag för 7 år sedan spenderade hela decembermånaden i Brasilien: När jag kom tillbaka till Sverige klagade nästan alla jag mötte över sin trötthet, medan jag inte alls kände igen mig i deras upplevelse. Jag fick då konkret bevittna hur viktig solen är för min energinivå.

Man behöver dock inte resa till södra halvklotet under vinterhalvåret för att få denna effekt, det är nämligen D-vitamin som medlar solens påverkan fysiologiskt. Man kan alltså ta tillskott av D-vitamin under vinterhalvåret och uppleva samma effekt, i alla fall har detta fungerat för mig. Och denna är inte bara min subjektiva upplevelse, utan en ny sammanställning av forskningen i ämnet har kommit fram till att det finns gott om bevis om ett samband mellan D-vitaminnivåer och depression, och även andra neuropsykologiska störningar som schizofreni och autism. Att D-vitamin dessutom spelar en viktig roll i uppbyggandet av skelettet, och att en brist kan leda till benuppmjukning är sedan länge känt. Emellertid rekommenderar inte svenska Livsmedelsverket tillskott av D-vitamin förutom för barn under 2 år, och gravida samt äldre vuxna som vistas särskilt lite utomhus/har heltäckande klädsel (har inte de flesta det på vintern?). Däremot har man i Finland nyligen ändrat på råden, och rekommenderar att även barn upp till 18 år behöver tillskott, och Livsmedelsverket håller nu på att se över sina råd. Men enligt min logik, om barn upp till 18 i Finland inte anses få tillräckligt med D-vitamin i sig under vinterhalvåret (större barn och vuxna behöver få i sig lika mycket D-vitamin), så får nog vi vuxna i Sverige, i alla fall norr om Stockholm inte det heller.