Fire

What makes a fire burn

Kirstin Ilse - fire on silk

is space between the logs,
a breathing space.
Too much of a good thing,
too many logs
packed in too tight
can douse the flames
almost as surely
as a pail of water would.
So building fires
requires attention
to the spaces in between,
as much as to the wood.
When we are able to build
open spaces
in the same way
we have learned
to pile on the logs,
then we can come to see how
it is fuel, and absence of the fuel
together, that make fire possible.
We only need to lay a log
lightly from time to time.
A fire
grows
simply because the space is there,
with openings
in which the flame
that knows just how it wants to burn
can find its way.

Motsatserna bildar helheten

I förra veckan skulle jag föreläsa om dialektisk beteendeterapi och behövde därför få en bättre förståelse om vad det egentligen innebär. Denna terapimetod har hjälpt många ungdomar med borderlineproblematik att hitta en balans i livet. Dessa är ofta svårbehandlade patienter som har svårt att hantera sina egna känslor, och ofta uttrycker det i form av självskadebeteende.  Terapin baseras delvis på filosofen Hegels idé av dialektik, där en tes och dess antites bildar en helhet, och jag insåg att denna princip är applicerbar för alla, vare sig friska eller psykiskt sjuka. Praktiskt och enkelt kan det hela förklaras som att det ’svarta’ och ’vita’ i tillvaron inte utesluter varandra, utan bildar tillsammans helheten - att det oftast inte finns en enda sanning, utan att förståelsen av helheten bildas genom att även ta in det motsatta perspektivet.

I dialektisk beteendeterapi appliceras denna idé för att möjliggöra en ökad acceptans för det komplexa mänskliga känslolivet. Vi känner inte i svart och vitt, utan ofta kan vi ha flertalet olika känslor om en och samma sak. Däremot, när vi försöker förstå våra känslor genom vårt rationella tänkande får vi svårt med att hantera denna komplexitet. Emellertid är det just genom att ta in och acceptera det komplexa, ofta motstridiga i tillvaron som vi bättre kan lära oss att leva med oss själva och acceptera oss själva som vi är.

Som ett praktiskt exempel kan jag ta de känslor jag känner inför att det landet jag bor i inte är mitt ursprungsland. Medan jag känner mig hemma i Sverige och har ett helt, fint liv här, kan jag också emellanåt sakna mitt ursprungsland Finland. Jag trivs där väldigt bra, och det finns vissa aspekter av den finska kulturen som rimmar bättre med mitt inre än vad den svenska gör. Jag skulle lätt kunna fasta i ett jämförande, där jag ständigt försöker få reda på vilket land jag tycker mest om, som att det ena utesluter det andra. Dock i stället för att brottas med känslorna av att egentligen helst vilja kunna bo på två ställen samtidigt, kan jag genom en helhetssyn faktisk njuta av att få ta del av båda de goda aspekterna av livet i Sverige och i Finland. Jag besöker ju trots allt Finland ofta, och har tät kontakt med vänner och släkten därifrån. Andra exempel på hur det dialektiska kan yttra sig i vårt känslomässiga liv är att vi kan vara både starka i vissa situationer och svaga i andra, lyckliga och olyckliga, älska och hata en och samma person, tycka om saker som inte passar in i vår övriga bild om vilka vi är osv. Men vi kan alltså finna en större acceptans inför oss själva om vi tillåter oss att vara de komplexa varelser som vi är, och härbärgerar det hela, i stället för att brottas emot de känslor som inte passar in i vår logiska bild av vilka vi är.  

Dags för D-vitamin

Bilden är från: http://anniephotoblog.blogspot.se/2011/12/fall-winter.html

I morse hade jag väldigt svårt att gå upp från sängen, fastän jag hade sovit mina heliga 8 timmar. Jag har aldrig varit direkt morgonpigg, men i morse var det så där extra svårt som det bara brukar vara under vinterhalvåret, och den tunga, trötta känslan kan ibland hålla i sig hela dagen. Då vet jag att det är dags för D-vitamintillskott, så jag börjar ta 10 droppar/dag av min dotters droppar som hon får från BVC (fast jag köper nya på apoteket när de tar slut – utnyttjar alltså inte BVC’s gratisdroppar hänsynslöst). Jag brukar inte bli deprimerad på vintern, då jag egentligen njuter av det lite lugnare, mer inåtvända tillståndet som består då dagarna blir kallare och mörkare. Som balans till den ökade aktiviteten och extraversionen under sommarhalvåret känner jag ett periodiskt behov av mer tid för lugn och reflektion. Den är välkommen. Men trötthet och brist på energi är centrala symptom av depression, och jag kan tänka mig att denna sorts trötthet som jag idag känner kan för vissa föranleda en depression, speciellt då dagens samhälle till hög grad uppmuntrar till och premierar en hög aktivitetsnivå. Många känner sig nog misslyckade och deprimerade då de inte kan leva upp till denna förväntan.   

Emellertid behöver man kanske inte lida av trötthet och nedstämdhet i onödan. Bristen på solljus är en starkt bidragande faktor, och det finns ett antal lösningar. Detta uppenbarades för mig väldigt tydligt då jag för 7 år sedan spenderade hela decembermånaden i Brasilien: När jag kom tillbaka till Sverige klagade nästan alla jag mötte över sin trötthet, medan jag inte alls kände igen mig i deras upplevelse. Jag fick då konkret bevittna hur viktig solen är för min energinivå.

Man behöver dock inte resa till södra halvklotet under vinterhalvåret för att få denna effekt, det är nämligen D-vitamin som medlar solens påverkan fysiologiskt. Man kan alltså ta tillskott av D-vitamin under vinterhalvåret och uppleva samma effekt, i alla fall har detta fungerat för mig. Och denna är inte bara min subjektiva upplevelse, utan en ny sammanställning av forskningen i ämnet har kommit fram till att det finns gott om bevis om ett samband mellan D-vitaminnivåer och depression, och även andra neuropsykologiska störningar som schizofreni och autism. Att D-vitamin dessutom spelar en viktig roll i uppbyggandet av skelettet, och att en brist kan leda till benuppmjukning är sedan länge känt. Emellertid rekommenderar inte svenska Livsmedelsverket tillskott av D-vitamin förutom för barn under 2 år, och gravida samt äldre vuxna som vistas särskilt lite utomhus/har heltäckande klädsel (har inte de flesta det på vintern?). Däremot har man i Finland nyligen ändrat på råden, och rekommenderar att även barn upp till 18 år behöver tillskott, och Livsmedelsverket håller nu på att se över sina råd. Men enligt min logik, om barn upp till 18 i Finland inte anses få tillräckligt med D-vitamin i sig under vinterhalvåret (större barn och vuxna behöver få i sig lika mycket D-vitamin), så får nog vi vuxna i Sverige, i alla fall norr om Stockholm inte det heller.       

En längtan bakåt

En av mina tidigare inlägg ledde till lite spännande diskussion om mänsklighetens ibland överdrivna framåtsträvan – det verkar finnas en stark kraft inom de flesta av oss att alltid sträva mot något annat, nytt, mer spännande, bättre. Samtidigt verkar det som att en del har börjat ifrågasätta denna livsfilosofi, och börjat mer och mer uppskatta det gamla och traditionella – det har blivit trendigt igen med surdeg, hantverk, närproducerat mat osv. När jag tittar närmare på dessa fenomen så börjar jag inse att en stor del av dagens problem möjligen skulle kunna lösas genom att vi helt enkelt skulle ta några steg bakåt i ’utvecklingen’. Tänk, till exempel om alla fortfarande hade bra jordkällare i sina bakgårdar, där man kunde bevara mat som skördas på hösten, möjligen syltas, torkas, eller på andra sätt bevaras, så att den sedan kunde konsumeras på vintern, i stället för att skeppa gigantiska högar mat över världshaven, på grund av att vi har blivit vana vid valfrihet i matbutiken. Om vi i stället kunde lära oss att uppskatta och tycka om den maten som går att odla och framställa här – kanske inte helt och hållet men i alla fall i en större utsträckning – skulle det gynna miljön avsevärt.  

Alexander Fleming - uppfinnaren av penicillin

Också inom det medicinska området finns det möjligen en hel del traditionell urgammal kunskap som skulle kunna bota eller lindra vissa av våra främsta folksjukdomar. För vad är det egentligen som får oss att tro, att den kunskapen som människor har utvecklat sedan urminnes tider för att ta hand om sjukdom inte skulle vara någon bra i jämförelse med det som vi skapat under de sista århundradena av biomedicinens frammarsch? Till och med användningen av penicillin, en av biomedicinens viktigaste upptäckter, har under senare tid lett till utvecklingen av antibiotikaresistenta bakterier, och detta har hänt snabbt i perspektivet av hela mänsklighetens historia. Jag menar inte att biomedicinen inte borde sträva framåt, försöka hitta nya vägar för att bota sjukdomar, lindra lidande osv. och förstås har den redan lyckats på många fronter med detta. Till exempel har mödra- och barnadödligheten minskats avsevärt på grund av ny kunskap, människor lever mycket längre och friskare än någonsin förut.

Artemisin

Men så länge människor har funnits på jorden har det även funnits sjukdom och lidande. Och det har man försökt göra någonting åt genom tiderna. Vissa av dessa metoder har beprövats under tusentals år – och vissa har även upptäckts på nytt, och visat sig kunna bota några av världens största hälsoproblem. Till exempel är malaria en av de 10 ledande dödsorsaker i låginkomstländer, och en av dess främsta behandlingar kommer från den uråldriga traditionella kinesiska medicinen i form av en växt – artemisin. Nyare vetenskapliga studier tyder på att mindfulness, som är baserad på urgammal kunskap inom buddhismen och de vediska traditionerna är mycket verksamt mot depression, som är den största orsakaren av funktionsnedsättning världen över. Däremot har antidepressiva läkemedel (selektiva serotoninåterupptagshämmare), som är moderna medicinens uppfinning mot depression, snabbt blivit något ifrågasatta då det framkommit att vetenskapen i slutändan inte helt stödjer att dessa är så effektiva mot depression som man trodde i början.

I många fall kan alltså en strävan bakåt, en strävan efter att gräva djupare i mänsklighetens kunskap och visdom som utvecklats under en lång tid vara gynnsammare än en blind tro på att allt som är nytt, modernt och baseras på den senaste teknologin alltid per definition ska vara bättre!  

Rymdresor och grundläggande värderingar

Jag är tacksam för att mitt senaste inlägg fick en kommentar som gjorde att jag behövde tydliggöra mitt egna resonemang. Jag lägger därför ut detta resonemang som ett nytt inlägg så det blir mer synligt.

Den som kommenterade påpekade att turistresor till månen skulle kunna i stället ses som ett sätt att få miljarder i bidrag till teknologisk utveckling från folk som annars aldrig hade släppt ifrån sig pengarna, och att denna utveckling i förlängningen kan komma att gagna oss alla. Desto mer effektiv rymdteknologin blir, desto mer nytta kan den göra för mänskligheten och jorden, och om rymdteknologin blir tillräckligt tillgänglig kan den leda till underverk i många goda syften, skrev den som kommenterade.

Detta är säkerligen sant på ett plan. Det jag dock mest blir provocerad av är att det hela kostar så oerhört mycket pengar. Jag har en känsla av att pengarna lättare skulle kunna resultera i mer omedelbar nytta om de användes till att ta sådana teknologier till bruk som vi redan vet fungerar, till ex. att bygga ut solenergin, effektivisera jordbruk med mer enkla medel osv. I många ämnesområden så har vi faktiskt redan mycket kunskap och teknologi som skulle kunna resultera i ett gott liv för alla på jorden om den bara togs i bruk, men oftast är det pengar som är det största hindret. Till exempel i mitt egna ämnesområde, medicinsk vetenskap, finns det en hel del behandlingsmetoder som skulle kunna vara väldigt effektiva, men som inte kan tas i bredare bruk då det råder brist på storskalig evidens om dessas effektivitet. Och för att skapa evidens behövs det forskning, och för det behövs det pengar. 

Men, som sagt vet jag för lite om rymdteknologin och vad den realistiskt kan förväntas resultera i för nytta, för att ha en bestämd åsikt om just den. Egentligen inser jag att min åsikt grundar sig i mer grundläggande värderingar. Jag undrar nämligen om mänskligheten framförallt bör ägna sig åt teknologisk och vetenskaplig utveckling bortom det vi redan har, och bortom det vi kan veta och känna med våra egna sinnen, med våra egna kroppar som de fantastiska verktyg de faktiskt är, eller borde vi i högre utsträckning fokusera på att ta till vara det vi redan har i form av kunskap och redskap, och lära oss att uppskatta det enkla i livet som i många fall kan vara mycket mer kraftfullt och betydelsefullt än vi tror. På ett mer grundläggande plan så tycker jag att mänskligheten fokuserar en hel del för mycket på att söka efter lyckan och framgången någonstans därute, någonstans bortom det vi har och vet, och håller på att tappa kontakten med det naturliga, enkla och mänskliga. 

Hur mycket är en resa till månen värd?

Det finns idag två företag i världen som erbjuder kommersiella resor till månen, i rekreationssyfte, och gissa vad en biljett kostar? 150 miljoner dollar, alltså ungefär en miljard kronor! (http://www.economist.com/node/21557719) I rekreationssyfte, för en person. Visserligen var människans första steg på månen ett stort steg för mänskligheten, och även om jag inte direkt inser nyttan med rymdresor så måste jag medge att jag inte kan veta någonting om vad de möjligen kan resultera i. Men det är en helt annan sak att skicka snuskigt rika människor till månen för ingen annan än sin egen nöjes skull.

Tänk vad man skulle kunna göra för nytta med en miljard kronor!

Emellertid, när jag tänker vidare på detta resonemang så inser jag att många av de saker jag väljer att lägga flera tusen kronor på utan tvivel ter sig lika meningslösa och ofattbara för människor som inte ens har råd med mat till sina barn. Behöver jag verkligen lägga 10 000 på en semester resa, eller 2000 på en vinterjacka? Eller kan jag göra något mer allmännyttigt med pengarna? Detta kan nog var och en av oss fråga sig.

Hursomhelst, så finns det en bestämd mängd resurser i världen som i bästa fall kan delas lika mellan alla, samtidigt som det är hållbart för vår planet (givet att rymdresor inte resulterar i att vi hittar en annan planet som vi också kan ta till vår förfogande – något som jag anser är ytterst osannolikt, men vad vet jag?). Dock försvåras den jämlika, hållbara fördelningen av resurser säkerligen av att vissa enskilda människor har tillgång till så pass mycket pengar att de kan lägga ut en miljard på en nöjesresa.    

The way of truth and love

"Remember that all through history the way of truth and love has always won. There have been tyrants and murderers and for a time they seem invincible but in the end, they always fall - think of it, ALWAYS" 
-Mahatma Gandhi